Det kanske inte är någon tillfällighet att 80-talet producerat några av de i mitt tycke mest klistriga kärlekslåtarna. Och då menar jag just i den meningen att man dansar till låten tätt tillsammans med den man tycker mest om. Jag utgår från hela livet, klassdanserna och de första små förälskelserna inbegripna. Om jag rangordnar dessa låtar så kommer faktiskt "Words, don`t come easy" av F. R. Davis från 1982 på första plats. Då får du tänka dig känslan du hade när du i smyg satt och öppnade något hemligt kärleksbrev som barn, eller kanske efter att du läst det. För att bevisa att detta inte är en tillfällighet när det gäller 80-talet, så kan vi ju direkt efter denna hjärtekrossare smälla till med I want to know what love is med Foreigner från 1984. I en bra kärlekslåt finns ju alltid stråket av sorg, så även i denna. När det skotska bandet Wet Wet Wet fick en hit med The Troggs Love is all around var det redan -94, och låten hade hängt med ett tag, och säkert spelats på otaliga 80-talsdiscon. Så otvetydigt hör den låten också till åttiotalet, med tanke på bandet. Och för att göra listan komplett så tar vi Abbas Fernando. Den gjordes ju redan -75, men finns i en spansk version från 1981. Lägger vi därtill Love Hurts med Everly Brothers från 1957, så har vi listan över de fem klistrigaste kärlekslåtarna alla tider klar.

A-sida: Stopp! Stopp!/ Oh no, no, no (jag vill inte se dig gå)

B-sida: Nirvana

Göteborgsbandet Extra med bland annat sångerskan Anne-Lie Rydé och multimusikern Henryk Lipp släppte denna singel 1981. Ett ord som får beskriva Extras musik är galenskap. Galenskapen fanns både i arrangemangen av låtarna och i Anne-Lies otroligt dynamiska röstomfång. Likt en svensk Nina Hagen struntar hon fullständigt i alla konventioner och babblar nonsensverser som "Varken i trängseln i metro/ eller borta i Tokyo/ vill jag gala, vill jag gala/ vill jag vråla så/ Oh, no, no,no,no,no/ Jag vill inte se dig gå." Därtill låter saxofonen som en kazoo och tempot är heliumhögt. De var unika på det viset Extra. De leker med stereotypa roller och spräcker spegeln istället för att se sig själva i den.

A-sida: Someday, Someway

B-sida: You`re My Favourite Waste of Time

Hur en sådan låt som You`re My Favourite Waste of Time på denna singel från 1982 framförd av Marshall Crenshaw & The Handsome, Ruthless and Stupid Band kan bita sig fast i medvetandet så, att den poppar upp bara sådär när man minst anar det, är lite svårt att förstå. Men i det ligger genialiteten i en enkel popslinga: har man en bra text och en bra melodi, så biter det sig fast, speciellt som det upprepas så många gånger som det gör i den här låten. Och vem den amerikanska artisten Marshall Crenshaw är har jag inte en aning om, men det är han som gjort låten, som blivit mera känd med andra artister, s.s. Bette Midler från -83, Owen Pauls från -86 eller Johnny Logan -03. Låten har också figurerat i en känd engelsk TV-serie. Det finns artister som blivit kända bara för en enda låt. Jag skulle nästan räkna Marshall Crenshaw bland dem.

Samtidigt med att MTV på 80-talet började göra rockmusiken alltmer visuell, så blev den också alltmer kommersiell. Det blev betydande för en artist hur den såg och tog sig ut. Det här blev ett uppsving för det ytliga på bekostnad av det djupare, som vi ser florera till max i dagens musikbransch. Nämligen det att en artist är tvungen att visa upp ett felfritt yttre på sin video, för att kunna sälja bra. Egentligen gäller ju samma mediesexighet i alla visuella kanaler idag. Att sälja sin musik med bröst och bak betyder att du, som manlig artist, laddar upp med en stor trupp lättklädda dansanta kvinns bakom din lyxbil eller lyxjacht, och så rappar du om hur rik och cool du är. Och för att slå som kvinna idag är det en förutsättning att du vet hur du ska vicka på rumpan på rätt sätt, känns det som. Man har kommit långt bort från Dolly Partons 9 To 5, där sexualiteten mer fanns med som en spännande krydda.

Efter 1985 blev det nästan en trend att satsa på de yttre attributen. Samantha Fox` Touch Me från 1986 är ett bra exempel på den pastellfärgade bimbostilen, där det gällde att visa upp sina yttre behag i högre grad än ha något att leverera rent musikaliskt. Om man som Sabrina gjorde i musikvideon Boys, Boys, Boys från 1987, klär sig i åtsittande baddräkt och badar i en swimmingpool, så får man väl skylla sig själv om fansen på konserterna till största delen består av dreglande mansgrisar. Ett svenskt exempel som kom fram i mitten av 80-talet är syskonduon Lili och Sussi. Eftersom jag är man så sitter bedömningen av de här artisterna som bjälken i mitt eget öga - och artisterna kan alltid försvara sig med att de bara gör sin grej. Förstås. Men för att späda på min manliga tråkighet så vill jag bara avsluta med att nämna tre svenska exempel från 70-80-talet på bra fight-back-music: Jonnys bibliotek (Ola Magnell), Är man kvinna eller man? ("Zero") och Kvinnoförakt (Hoola Bandoola band). Håll till godo:

open.spotify.com/track/2S8dFzZYvRrrYFFt8wruji?si=zg-z3zHyQ8OaC0BQXGRWiA

open.spotify.com/track/5nN89a4xpiAlMxwPoln2PQ?si=dxNFx-F_RM69cuwEu3RHNQ

open.spotify.com/track/6Tql6zWWefFSqQWXx0hpm8?si=a-LknxNZQkWhn2858ExUbQ

A-sida: T.T. Tass

B-sida: Proletär-Blues/ Det drabbar ingen fattig

Köttgrottorna från Järfälla i norra Stockholm är ett av de svenska punkband som hållit på längst. De har spelat i olika konstellationer och bandmedlemmar, alla veteraner på den svenska punkscenen, har kommit och gått. Denna singel från -83, även känd under namnet Mus som mus, är bandets andra. Soundet är proffsigt slipat för att vara tidig punk, där bas, trummor och sång går att urskilja, och där aggressionerna inte tar över så pass mycket att texten tydligt går att urskilja. Och det är bra, för texterna är rätt tidstypiska, och värda att lyftas fram. I T.T. Tass är det mediernas förljugenhet som är temat, eller kanske inte att man ljuger, men man väljer vad man lyfter fram: "Korrumption bland statstjänstemän/ censur i en nyhetsbyrå". I Proletär-Blues går man så långt som till att säga: "Jag vill inte skjuta min närmaste granne, fast han är konservativ." Och i Det drabbar ingen fattig: "Jag behöver inget överflöd/ men jag måste kunna betala mitt bröd. Jag tuggar smulor från dom rikas bord, kan inte leva på tomma ord." Var det inte Ulf Lundell som lät någon romanfigur i en av sina senare romaner undra varför ingen musiker i Sverige kan ta upp punkspåret igen, att det skulle vara dags. Jag undrar själv lite varför det anses så fult nuförtiden att säga som det är och med kraft.

Det var inte mycket musik som sipprade ut genom järnridån från öst under den tiden då Ryssland fortfarande hette Sovjetunionen. Minns att vi hade någon akrobatisk dansgrupp på besök till skolan, och där var det ju förstås rysk folkmusik som spelades. Men egna visor eller populärkultur? Njet! Inte visste jag om att det fanns någon protestsångare vid namn Vladimir Vysotskij förrän jag i slutet av 80-talet kom till Åbo och fick se trubaduren Arto Rintamäki framföra hans visor på svenska. För att inte tala om när allt brakade loss med perestrojka och Röda Arméns kör tillsammans med Leningrad Cowboys på torget i Helsingfors. Då var det redan 90-tal. Nej, före det fanns bara Alla Pugatjova. Man hörde talas om henne, hon var den stora stjärnan i Sovjet. Ska man välja en låt med henne så blir det Million Roz (Миллион Роз) som kom på singel 1983. Egentligen kändes allt ganska tryggt och skönt på den tiden.

A-sida: The Riddle

B-sida: Progress (Live)

Jag var ute och cyklade med min fru i helgen och när jag cyklade förbi Östergeta började jag nynna på en låt som passade perfekt in i mitt låga cykeltempo. Orden mindes jag inte riktigt, utom någonting "There`s a strange kind of fashion goes around and around". Melodin hade jag ju helt klar för mig. Kunde det verkligen vara Big Country? tänkte jag. Nej, de kunde väl aldrig ha varit så okomplicerat trallvänliga. Lyckades snabbt lista ut när jag kom hem att det var frågan om Nick Kershaw. Så tänkte jag senare: Är han australiensare? Det här lät ju lite Men at Work. Men nej, han är britt. Det är han som inte ville att solen skulle gå ned över honom, i en slagdänga från samma år, 1984. Om något är brukspop från 80-talet, så är det The Riddle av Nick Kershaw. Perfekt när man man ute och glider med cykeln en dag i maj.

Det här är då de frusna tårar som trummisen i Diestict pratade om på Pub Bastuns trappa då för länge sedan. Det tog mig 38 år att köpa dem och lyssna på dem. Och det var det lönt. Tårarna är frusna och svarta, varje låt går liksom i moll. Borta är väl det råare pubertala från debutalbumet, nu är det tyngre, mörkare och också mer dynamiskt. Tycker att soundet på Frusna tårar är fylligare och desperationen mognare. Texterna är också mera allmängiltiga. Tår-temat återkommer faktiskt ett antal gånger, mest i titellåten Frusna tårar. "Vad finns det för anledning att gråta när det är kallt?", frågar sig en som kommer från en kall nordlig industristad, som Sundsvall. Och jo, trummisen betonade ju det här: Kom ihåg tårar som fryser, så minns du vad vår nya skiva heter, sa han ju. Jag gillar att det finns ett lite nostalgiskt tillbakablickande på den här skivan, som att allting ändå var lite mindre komplext för, typ, tre år sedan. Tiden och utveckling går ju snabbt i en ungdoms liv. Jag gillar faktiskt bäst de balladaktiga Jag älskar mitt liv som jag älskar dig, Frusna tårar samt upptempolåten Ha Ha Ha. Den sistnämnda handlar om en osäker kille som styrs av andra, men som ändå har viljan och modet att vid stupets kant gå sin egen väg.

A-sida: Drag You Out

B-sida: Heroin (org.)

Punkrockarna The Lurkers från Fulham i London släppte 1982 den här singeln. Kanske lite för sent vad gäller ett punkband som får räknas till den första vågen punk från London. Det är som ekar det lite tomt, som en brist på förnyelse efter den första urladdningen, lite som att man inte vet om det redan är frågan om Oi? Texterna får jag inte grepp om medan de sjunger, och inte heller finns de på internet. I Heroin sjunger de tydligen om ett missbruk som är över. Drag You Out handlar antagligen om att släpa ut någon i verkligheten från dennas försoffades tillvaro, för att visa vad som egentligen händer. Lite svårt att höra när cockneyn är så utpräglad.

Min morfar från Långö i Geta var på sin tid speleman och brukade ställa upp och spela fiol när det någon gång var dans på den lilla ön Ramsholm norr på Isaksö. Jag minns honom mest som den glada, skojfriska morfar han var under mina somrar på Tellskär och Långö på sjuttiotalet. Jag minns att han aldrig hade långt till en sång, som han gick och småsjöng på, när han hanterade sina sysslor hemma på gården i Långö. Ibland sjöng han dem högt till exempel vid mat- eller kaffebordet, så att vi barn fick höra på. Det var ofta populära svensktoppsmelodier eller ännu äldre svenska visklassiker. Oftast någon glad ton, mera sällan någon dyster. De sånger som jag absolut minns att han sjöng var Så gick det till när farfar var ung och Hallå, du gamle indian. Dem kunde han säkert utantill alla verserna, för han slutade knappast efter första versen. Det var nog så jag kom att lära mig dem också, för kan dem det kan jag, otroligt nog. I svagare minne är Natten har tusen ögon, Penninggaloppen (med Thore Skogman) och Omkring tiggarn från Luossa, där det är orden: "Det är något bortom bergen..." som oftast förekom. Traditionen att ibland sjunga högt på en sång har gått vidare i arv, och det kan jag säkert bland andra ha min morfar att tacka för.