A-sida: Last Call Fe Blackman

B-sida: Black Track

Lite musik har väl låtit så skön som roots-reggaen från Jamaika gjorde runt mitten av sjuttiotalet. 1974 släppte Sang Hugh singeln med Last Call Fe Blackman. Man misstänker att den är mixad som sig bör av Lee "Scratch" Perry i hans Black Ark. Hur som helst så sjunger Sang Hugh här med honungslen stämma om den svarta mannen som borde veta vem han är, eftersom Israel (det goda ursprungslandet) står med ryggen mot den babylonska fångenskapens vägg, och som om Marcus Garveys båt från rederiet Black Star Liner just lägger ut från hamnen i Kingston med riktning Afrika. Och du hinner med om du skyndar dig. Hörde låten och andra med Sang Hugh på en kassett som jag fick av en reggaediggare då på 80-talet. Och det som slog mig då, och som gör det idag, var det djupa suget i sången, samt det sprittande, enkla kompet och enkelheten, som gör den här musiken till små pärlor, framodlade av något av Trench Towns små sandkorn.

Liksom i alla konstgenrer så har väl också populärmusiken gått i vågor, med vågtoppar, då något nytt och spännande händer, och dalar, som är trista som nödår. Denna sanning om att havets sjunde våg skulle vara större än de mellanliggande vågorna är idag avfärdad som myt, men sanningen äger sin riktighet inom konsten och musiken. Men då konst och litteratur är som en stor ocean, med strömningar vart hundrade år, typ upplysning, romantik, realism och modernism, så är rockmusikens hav mindre, men vresigare. Om vi startar med Elvis och Jailhouse rock, så får vi år 1957. Vi låter vågorna gå och finner lugnet innan The summer of love och tusentals hippies i San Fransisco 1967. Det här året släpptes Scott McKenzies låt San Fransisco, som kom att bli ledmotivet för denna vallfärd mot peace and love. Allt kulminerar i Woodstock -69, och så är det lugnt igen. Vi kommer upp ur vågdalen 1977 med punken i London. Ett riktmärke för punkrörelsen är Sex Pistols-LP:n Never Mind The Bollocks. Man får väl nog hålla med om att åttiotalet är en tråkig tid för ny musik. Punken planar ut i nya vågen, som inte orkar hålla stången mot tradig pop och syntrock. Det skvalpar till lite med hip hop i New York, men det noteras inte på richterskalan, samt 80-talets roots reggae, som dör med Bob Marley. Vi hoppar fram tio år till och söker nästa våg. Först 1991 kommer den. Och jag utnämner Nirvanas grunge från Seattle, och Curt Cobains låt Feels Like Teen Spirit till dess topp. I grungens efterdyningar har ok rock-band så som Oasis, Pearl Jam och Red Hot Chilli Pepper levt vidare så gott de kunnat. Nu skriver vi 2020 och havet ligger lugnt, som jag kan se det. Ingenting har upprört det på tre decenniers tid. Ingen konstform kan förnya sig i evighet - men vi har ju alltid de gamla artisterna att luta oss tillbaka mot, och en massa små fina vågor som kluckar mysigt mot strandstenarna. Och kanske kan man sitta där med sin kaffe och sin kaka och säga som Reeperbahn från -81: "Jag väntar på den sjunde vågen/ I skuggan av den sjunde vågen/ Jag målar tavlor i svart och vitt/ Dom ser ut som allting runtomkring/ Jag kisar för dom är inte vackra/ Alla hjärnor utan energi." 

Hej. Har installerat en chatfunktion på min hemsida nu, när det är meningen att vi ska sitta hemma och undvika sociala kontakter för att platta till kurvan, så att vårt samhälle inte överbelastas och därmed klarar av att hantera convid 19. Sitter själv hemma och jobbar på distans varje vardag, och kommer då att ha chatten öppen här på musaploki.se. Jag chattar gärna om musik och om annat också. Chatten finns på första sidan på musaploki. Så tveka inte att ta kontakt, och vara chatty chatty, som Toots and the Maytals uttryckte det på albumet Just Like That från 1980.

Hello. Have installed a chat function on my website now, when we have to take the message to avoid social contacts serious, to flatten the curve, so that we not overload the health system and can cope with the virus convid 19. I`m working over the net from my home every day, so the chat is going to be open on musaploki.se then. I do like to chat about music, and other things as well. The chat is on the front page on musaploki.se. So don`t hesitate to get into contact, and to be chatty chatty, as Toots and The Maytals put it on the album Just Like That from the year 1980.

Terve. Olen lataannut chatti täällä kotisivullani nyt, kun on tärkeää jäädä kotiin ja välttää muita ihmisiä, niin että tartuntokaari pysyy matalaksi ja hoitosysteemimme kestää. Teen itse etätyötä täällä kotona joka päivä, ja pidän sitten chatti auki musaplokilla. Chattan mielelläni musiikista, tai mistä vaan. Chatti on plokin etusivulla. Niin sinne rohkeasti chattamaan vaan, olla chatty chatty, niin kuin Toots and The Maytals lauloi levyllä Just Like Thatilla 1980.

Här två låtar med okänd artist att lyssna på under tiden som coronakrisen varar:

Here two songs by unknown artist to take with you during this corona crisis:

Täällä pari biisiä eväkseen, jotta voit kestää tätä kriisiä:

Wake Up

Mind Crash Victim

A-sida: Två av oss

B-sida: Slut

Efva Attling på sång och med Lasse Lindbom som producent - det låter ju som de rätta förutsättningarna för kvalitet. Men det kan inte hjälpas att jag dömer X-Models singel från 1981 med samma öron som jag hade då på den tiden, och placerar dem obönhörligt i samma kategori som Ooa hela natten med Attack och Vill ha dig med Freestyle, som också kom samma år. Två av oss blev ju genast en landsplåga, och texten var lätt att ta åt sig: "Det finns bara en av mig och det är jag/ Det finns bara en av dig och det är du/ Det finns bara två av oss och det är vi." Men stämningen är lite slipprig pubertetsromanslyrik, och det var väl det som jag värjde mig mot. Kanske man borde ha dansat mer tryckare på dansgolven? Men traumat från att ha suttit under bordet på roliga timmen i skolan medan de större killarna tog för sig satt väl i. Känns som att det här är musik för vinnare. Och i början av 80-talet fick man ju höra att trenden hette Satsa på dig sjäv! Så då kunde man väl hellre parafrasera: "Det finns bara en av oss och det är jag". För övrigt gillar jag låten Slut, som handlar om att göra slut, bättre. 

A-sida: Hva`Ska`Vaek

B-sida: Plutonium

1980 när den danska rockgruppen Jomfru Ane band släppte denna singel så rasade kärnkraftsdebatten som allra hetast. Minns att många gick med det gula märket "Atomkraft - nej tack!" på sig och i Sverige lovade Torbjörn Fälldin att avveckla alla kärnkraftverk. Vad jag vet så har man inte haft kärnkraft i Danmark, men Ringhals och Barsebäck ligger ju nära Köpenhamn, så hatobjektet är befogat. Man kommer att tänka på Ernst-Hugo Järegårs karaktär i von Triers absurda TV-serie Riket, som när han hatade danskarna som allra mest gick upp på taket till sitt sjukhus för att titta på det närmast belägna svenska kärnkraftverket. I Plutonium, som jag hörde för allra första gången på Ålands folkhögskola, där vi hade en dansk elev, sjunger man med övertygelse: "I öster stiger solen upp/ det skiter vi väl på/ den ger ju ingen bra profit/ det kan man ju förstå". Texten är riktad till alla makthavare både i Sverige och i Danmark som planerar hur de ska få ut så mycket som möjligt energi av sitt plutonium.

Det fanns en tid just innan 80-talet, ganska långt innan faktiskt, då jag inte hade någon musiksmak. Det var förstås 50-talsrocken från de få skivor mamma hade hemma, och sådant som jag nämnt tidigare på den här bloggen. Svensktopp och dansband kunde även räknas till det jag gillade. Vi hade också en kassett med Ted Gärdestad, Upptåg, som jag lyssnade sönder. Men så kröp vissa band ofrånkomligt lite närmare, t.ex. Sweet. Ballroom Blitz, Blockbuster och Action var favoritlåtarna som ibland spelades hemma. Sweet var lite häftiga och inte alls som de andra artisterna. Jag skulle nog kunna rekapitulera en del låtar från den här tiden, men jag måste sätta på ett visst censurfilter, och då blir följande kvar som soundtracket från mitten av sjuttiotalet: Mamy Blue (1971) av den franske låtskrivaren Hubert Giraud, The Night Chicago Died (1974) med Paperlove och Baker Street (1978) av Gerry Rafferty. Ett tecken på den spirande musiksmaken kan vara att jag idag anser den sistnämnda vara den jag är mest stolt över.

Vid stora jubilumsfestskrifter brukar man lista utbildningar. För mig är det hellre musik. Jag kan nämligen lyssna mig fram till var jag en gång stod i livet. Jag kom in i åttiotalet och gick ett år i lusse. Där var Bob Marley och Theatre of Hate. Gang of For, reggae och UK Subs samtidigt på min jacka.

Jag bytte skiva, ursäkta skola, och jacka. Ålands folkhögskola. Afrikansk musik, både från Sydafrika och norra Afrika. Jag bodde med en man som kom från Eritrea. Ola Magnell. Ett år till. Amerikanska industriballader, Bob Dylan, Ultimatum har replokal i källaren på nya delen. Leonard Cohen kommer på besök och sover en natt hos mig. Dan Hylander. Du tar med dig skriet från vildmarken, Oi! , som jag inte förstår. Min premiär inför publik med egna låtar och munspel. Ensamma hjärtan lever i nya paviljongen. Die Moorsoldaten bor på vinden i gamla. Plutonium dansar en kväll bakom fördragen vägg i samlingsaulan.

Sedan Danmark och jag spelade musik på en höjskole på Lolland. Sönderslagna saxofoner och Stockholm en kall vinter och vår. Waits, Doors, Beatles, Thunders, David Bowie, Georgie Fame, Van Morrisons Astral Weeks, Smack, Lou Reed, Stockholms negrer, Mr.Soul and his Marshmallows, Imperiets Blå himlen blues, Robert Broberg...

Allt kulminerar med Roskilde rock 1986. Sedan studier i Åbo Akademi och musiken tystnar. When the music`s over where will I be...

A-sida: Straw Dogs

B-sida: c/w You Can`t Say Crap On The Radio

Åh, var har den hållit hus så länge? En singel med Fingers från 1979, med två låtar jag inte hört förut. Och de låter som låtarna på Inflammable Material, påpiskande punk, rått och oslipat, ändå melodiskt typiskt SLF. Straw Dogs handlar säkert om läget i Belfast vid den här tiden, med två religiösa grupper stående mot varandra, med fridomskämpar för anslutning till Irland och de konservativa britterna. Och här var det vardag att slakta varandra som hundar och hänga upp kropparna i skyltfönstret. I denna våldsamma härva försökte Jake Burns och grabbarna mana till fred och besinning. Låten på B-sidan är speciell. Härrör sig säkert från någon konfrontation med den lokala disko-DJ:n ett antal år innan The Smiths Panic och "hang the DJ". Eller så var det på någon musikkanal i radion som de uttalade ordet "crap" - och så fick man inte säga. Man fick spela skräp i radion, men inte säga det. Allt utmynnar i en parafras på Clashs Capital Radio One - fyndigt och roligt. Jag var själv i radion idag och pratade. Hoppas jag inte sade ordet "skit".

Silence, Näved, Koppom...så kunde det stå på mina skivor från början av 80-talet. Jag förstod inte så mycket av det då, eftersom orden oftast var inbäddade i en fruktansvärd rådigågga, som mest var menad att förbrylla och roa. Det här gällde främst Dag Vags tidiga album, men även Ebba Grön. Senare när jag blivit klokare och till och med sett en dokumentär på TV, vet jag att Silence var en musikstudio, eller ännu hellre ett fint rött hus på landet i Värmland (ser lite ut som Olofsnäs folkskola i Geta såg ut), dit upproriska musiker ur punkvågen från Stockholm, Göteborg och Lund åkte för att banda in någon skiva och samtidigt njuta av den idylliska lantliga tillvaron. Silence studion hade från redan tidigare rykte om sig att vara alternativ och progressiv, lite som ett enda kollektiv, och jag kan därför tänka mig att det inte kostade särdeles mycket att banda en skiva här. Det var som det skulle vara på den här tiden, enkelt, flärdfritt och billigt. Kort sagt: ideologiskt rätt! Minns de musikstudior som jag själv satt min fot i som ung musiker, Studio 303 i Helsingfors och någon musikstudio i närheten av Katrinahissen i Stockholm i mitten på 80-talet. Det var bara två rum med stressade inspelningstekniker, i det första fallet inställda på att synas så mycket som möjligt på musikernas låtar och på skivomslagen. Annat hade det varit att åka till Silence, Näved, Koppom och bo där. Kanske få sätta sitt namn i samma gästbok som Stig Vig eller gå samma nattliga promenader som Liten i Tant Strul gjorde. Nuförtiden tjänar huset fortfarande som musikstudio, men även som vandrarhem med 12 sängplatser. Kanske jag kan åka dit och se på fåglar någon gång?

"Don`t trust the dealer" var ett motto som myntades bland gräsrötterna på 60-talet. Det betyder att man inte ska lita på de mellanhänder som bara är ute efter att sko sig på andras bekostnad, och gör sig märkvärdiga över sin roll i kedjan från kulturproducent till publik. När jag läser Staffans Bruuns bok om mångmiljonären Anders Wiklöf från Åland får jag det igen bekräftat hur irriterande sådana mellanhänder kan vara, som en sten i skon, när allt man vill är att kunna vandra fritt och obekymrat. Han berättar om när den klassiska musikgruppen Il Divo skulle uppträda på Andersudde, om vilka krav en efterhängsen tjej med uppgift att se till att gruppen fick sina små eftergifter tillgodosedda hade. Hon krävde bestämt att en viss sorts vattenflaskor, som inte fanns någonstans att tillgå på hela Åland, skulle finnas bakom scenen och att bandet måste ha bilskjuts hundra meter till scenen. När det kom till kritan så visade det sig att killarna mer än gärna drack vatten direkt ur kranen och promenerade till scenen. Artister är oftare inte konstigare än så, det är mellanhänderna som krånglar. Minns även att jag hörde hur vissa stroppband som kom till Pub Bastun i Mariehamn till någon musikfestival drabbats av hybris och hade sammanställt otroligt detaljerade listor på vad de ville ha serverat backstage, alltifrån smörgåsar till brudar kan man tänka. De hade väl hört att det är så man beter sig i rockbranschen. Så allt som förhindrar artisternas direktkontakt med sin publik är av ondo, och det är oftast där som skon klämmer mest. Med det här i åtanke tänker man tillbaka på hur nära kontakten var mellan publik och artist på Geta poesi och visa-festivalen som vi drev ett antal år här i Geta, och där artisterna var en del av människorna och naturen här. Det är så det ska vara, tycker jag.