A-sida: Say You, Say Me

B-sida: Can´t Slow Down

Den soul/funk-inspirerade hitten Say You, Say Me av Lionel Richie är en låt som biter sig fast, likt den gamla rockstandardballaden Stand By Me. Även om jag aldrig varit inne på mjuksoulspåret, typ Marvin Gayes What´s Going On, som det liksom hör till att varje seriös musikdiggare säger att de upptäckt i något stadium av sin utveckling, eller Tom Jones stöniga Sex Bomb, så måste jag kapitulera för sådan renodlad pärla som amerikanen Richie här levererar. Det är en kärlekslåt av bästa dignitet, med en nostalgiskt tidlös känsla, som att den aldrig kan dö eller åldras. Ändå andas den mycket åttiotal också tycker jag. Lite föregångare till Scorpions Wind Of Changes. Enklare kan man väl inte uttrycka vänskap/kärlek än med raderna: "Say you, Say me/ Say it for always/ That`s the way it should be/ Say you, say me/ Say it together/ Naturally." Singeln kom 1985.

In Zaire var en EP av den stockholmska elektrogruppen Ubangi, som gavs ut 1983. På EP:n som består av fyra låtar är det en som fastnat i mitt minne från den här tiden, och det är Where have all the good sperms gone? Låten är skriven av Orup, trots att han inte själv var med i bandet. Sångerska och frontfigur i Ubangi var Cia Berg, som även hade musikprogrammet Bagen i SVT i början av 80-talet. Minns att jag ibland tittade på programmet men att jag tyckte att Cia var lite väl glassigt påklistrad. Where have all the good sperms gone? är också som namnet antyder något av galen nonsens-musik. På sätt och vis tidstypiskt att man vågade så släppa loss på gränsen mot buskis, något man aktar sig för i vår till perfektionism slipade tidsålder inom populärmusiken. Kanske jag ska se efter ändå om det finns något gammalt program av Bagen på nätet. Kanske det väcker något roligt minne till liv.

Jag såg ett dokumentärprogram nu i höst som handlade om rockmusikens betydelse för medborgarna i det forna Sovetunionen. För intresserade finns programmet fortfarande tillgängligt på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-3997597. I det frostiga Sovjetunionen under president Leonid Bresnjevs regim paraderade Röda armén stolt vid Kreml varje första maj och trodde man på proletariatets diktatur. Men det fanns underjordiska krafter som ville annorlunda. Man kunde pejla in rockmusik via förbjudna radiovågor från väst och man grundade undergroundklubbar med västerländskt inspirerad musik i Leningrad. Vladimir Vysotsky hade redan spelat några år, och fått massorna entusiasmerade med sina samhällskritiska texter. För att möta massornas längtan efter friheten i väst och den rockmusik som var dess signatur, så var det politiska etablissemanget smart. Man gav vissa musiker betalt för att kopiera musiken, men med kommunistiska texter som hyllade det fina med att bo i Sovjetunionen. Den första artisten från väst som spelade sin musik i Sovjet var Elton John 1979. Den första presidenten som visste att det inte gick att hejda rockmusiken var Michail Gorbatjov. Han inledde sin glasnost (upptiningspolitik) och sin perestrojka då han blev president 1985. Så år 1989 var landet redo för en ocensurerad konsert med Bon Jovi, följt av Moscow Peace Concert på sommaren samma år. Det var då som Scorpions skrev den kända låten Wind Of Changes, som kom att bli ett soundtrack för slutet på hela det kalla kriget och nedrivningen av järnridån. Keep on rocking in the free world!

Någonstans hörde jag LP:n The Gift (1982) som var The Jams sista studioalbum. Skivomslaget är så bekant och så även många låtar och låttitlar. The Jam har här lämnat det explosivt aggressiva från de tidigare skivorna bakom, men ändå märks ilskan bra, i de här låtarna som är åt soulhållet. Blåset har kommit till, och det fanns ju inte förr. Man märker kanske de musikaliska fröna till det som sedan skulle bli Paul Wellers Style Council. Ibland finns poptraditionen från Kinks och Beatles närvarande, som i öppningsspåret Happy Together, ibland lutardet mera mot James Brown, som i Trans-Global Express. Men mest låter det Jam, med Paul Wellers ilskna, sammanbitna sätt att sjunga och de typiskt täta gitarriffen till ett hetsigt beat. Det var ganska vanligt att new wave utvecklades mot funk och soul i början av 80-talet. Det gjorde ju Clash också med Sandinista. den mest lyssnade låten på Spotify är This Town Called Malice, med en text man bara vill kapitulera för. Här får Weller utlopp för sin uppdämda, när han sjunger om hur illvillig staden han bor i kan vara, i all sin ytlighet, kyla och liv på existensminimum. Det bästa man kan göra är att ge tillbaka lite glädje till staden. 

Kanske var det i samband med att jag läste Charles Mingus självbiografi Beneath The Underdog i sin svenska version, som jag bandade LP:n The Clown från 1957. Hade för mig att Mingus var en intelligent man, en smart svart jazzbasist med en svår uppväxthistoria. Kanske var det därför som jag ville lyssna på honom? Lite märkligt att man bandar en jazzbasist. Jag är inte direkt inlyssnad på jazz, men kan ändå lyssna mig till Mingus fenomenala lekfullhet när han får köra något soloparti. I de låtarna varvar han snabbt med långsamt, och kör mycket tematiska upprepningar. Det är som basen är något levande som han hanterar och som kan få vilka lekfulla mönster som helst ur sig - och då blir det verkligt spännande och intressant. De andra musikerna fyller ut Mingus ideer och det blir levande jazz, som den lät på 50-talet. Sämst kanske jag gillar de låtar där det reciteras till kompet. Blir smått störande i The Clown (en tragisk historia om en clown som bara ville få publiken att skratta men som blev besviken i slutändan) och Passions Of A Man (som påminner om ett psykedeliskt ljudexperiment i avantgardismens tidstypiska tecken). Kanske man kan kalla det här modern jazz, åtminstone år -57.

Jag är en musiklyssnare som råkar vara född så att min aktiva och kanske också mest formativa period inföll runt 1983, då jag alltså var 18 år gammal. De där åren när man verkligen suger åt sig musiken som spelas i radion med öppna sinnen är inte många, men väldigt intensiva, och kanske var de just mellan 80 och 85, under det som jag nu i efterhand kan kalla "det glada åttiotalet". För visserligen var jag ingen medelsvennig musiklyssnare, som okritiskt gillade allt som spelades. Jag hade redan bildat mig en musiksmak vid den här tiden. Men i ytterkanterna av den här hårda kärnan som var min smak, så smög alla de andra melodierna runt, och de bet sig fast. De där låtarna som var lika pastellfärgade som modet under åttiotalet. Här kommer en lista på sådana singlar, vilka bäst kan beskrivas som harmlöst glada och oförargliga: Raisin My Family (Steve Kakana), Xanadu (Olivia Newton-John och ELO), Morning Train (9 to 5) Sheena Easton från 1980; Ge apan i dig en chans (Peter Lundblad), Girls On Film (Duran Duran) från 1981; Only You (Yazoo), The Look Of Love (ABC) från 1982; I Won`t Let The Sun Go Down On Me (Nick Kershaw), Relax (Frankie Goes To Hollywood) från 1983; Wake Me Up Before You Go-Go (Wham!), The Never Ending Story (Limahl) från 1984 och Dancing In The Street (Mick Jagger & David Bowie) från 1985.

LP:n Vittring från 1978 var Magnus Ugglas fjärde. Folkhemsrebellen från Östermalm började redan 1975 att ge ut plattor, men det var väl knappast före Varför ska man ta livet av sig.. (1977), som han timade med punkens framväxt, som han blev kändis. Jag bandade Vittring på en av mina hundra kassetter som jag förvarade i översta byrålådan i mitt sovrum, och lyssnade på den nu och då liggandes på sängen, på min billiga radio. Jag var ingen stor fan av Uggla och smittades därför inte heller av den hysteri som drabbade Sverige i och med att Uggla tog folkhemmet med storm med det påföljande dubbelalbumet Den ljusnande framtid är vår (1980). Det slår mig nu, när jag lyssnar på Vittring, hur förpubertal Uggla är i sitt uttryck. En skränig operadiva var han redan då, det har aldrig legat för honom att tona ned sitt uttryck. Men trots att han vill vara anti-allt så märker man ändå hur han flörtar med medierna, och sjunger om hur hans dröm krossades av tidningarmas skriverier (Drömmen som sprack), eller hur en tjej inte orkar vänta på honom när han är ute på konsert (Hjärtekrossare). Uggla har alltid varit med i svängen ute på stan, säkert där runt Stureplan, och beskriver alla turer på de kändissyltor där han häckar. Texterna är lika vridna som en kolumn i en nöjestidning, t.ex. Afaltsbarn, där Uggla spyr ur sig hur dåligt han mår om han måste vara en timme utanför tullarna. Ändå finns det ett par låtar som håller, och det är Vittring, med raderna "Allting som du vill/ kan du göra" och den avslutande Lena, som är vackert eftertänksam, och handlar om en tjej, som han inte vet om han ska få träffa igen. Då jag lyssnade på den låten lyste min julgransbelysning vackert i alla kulörta färger i mitt pojkrumsfönster.

Ingen seriös diggare av dagens rockmusik kan komma runt sextiotalet. Frågan är bara på vilket sätt man kommit i kontakt med den musik som gjordes då. Förstås har ju alla de största rockbanden genom tiden sina rötter i 60-talet. Nämner bara Beatles och Rolling Stones med låtar som i de flesta omröstningar toppar listorna över världens bästa rocklåt. Själv har jag inte rockrötter som sträcker sig tillbaka till detta magiska decennium, och har fått inhämta mycket av den musiken via andra. Tänker främst på två inspirationskällor. Den ena själv musiker, den andra hängiven rockdiggare med mycket LP-skivor. Om vi tänker oss Beatles och Stones som två klippor, så halkar det också mycket fint grus utmed dess väggar. Låtar jag hört spelas på en skivspelare hemma hos rockdiggaren, eller i bilstereo på kassett med namnet rockens klassiker är t.ex. Daddy was a rolling stone med The Undisputed Truth (1972), Eve Of Destruction med Barry McGuire (1965), Starry Starry Night med Don McLean (1971), Goin`Up The Country med Canned Heat (1968), Leaving On A Jetplane med John Denver (1966) och The Night They Drove Old Dixie Down med The Band (1969). Alla de här låtarna fångar ett sound som är omistligt för sextiotalet, och som ger en sensitiv lyssnare kalla kårar längs ryggraden och en känsla av nostalgi över en tid som man bara hört talas om. Från många kökssittningar med musikern över en kopp te och med gitarren och flöjten med kommer namn som Greatful Dead, Swinging Blue Jeans och Jefferson Airplane fram i minnet. Han kunde t.ex. visa hur The Byrds spelade introt till Dylans Mr. Tambourine Man år 1965 eller skriva ned noterna till Puff The Magic Dragon av Peter, Paul and Mary (1963). Så har man ju förstås sett TV-dokumentären från Woodstock-festivalen 1969, som utgjorde kulmen på hela 60-talet. Något som kanske sammanfattarhela den optimism som rådde under 60-talet återspeglar sig i Jefferson Airplanes magic morning maniac music med den bedårande sångerskan Gracie med morgonsolen i ögonen, när de spelade Somebody to love, för den nyvaknade Woodstockpubliken.

Den danska sångerskan Trille, eller Trille Bodil Nielsen, hörde jag talas om när jag vari Danmark. Hon var en av de verkligt omtyckta musikerna där. Trille går tillbaka på den tradition av singer/songwriters som uppstod på sextiotalet i USA, med förgrundsgestalter så som Joan Baez och Buffy Saint Marie. Även om jag inte kan utläsa så mycket politiskt budskap i Trilles texter från den här skivan från 1979, så finns ett ställningstagande definitivt under ytan hela tiden. Texterna är vardagsnära och personliga, och kretsar just runt vad en människa innerst inne vill och tänker, t.ex. om längtan, glädje och sorg. Jag har ett personlig länk till Trille. När jag slutade på Lollands höjskola i november 1984, så bestämde jag mig för att åka därifrån utan att ta något offentligt avsked, nämligen med taxi tidigt på morgonen. Jag sov min sista natt på skolan, och när jag vaknade så låg en bild på min ryggsäck. Det var en sista hälsning från en kvinna på skolan, där hon skrev "Lycka till. Det var fint att lära känna dig." Tavlan var ett textilkonstverk som hon själv gjort, föreställande ett litet skepp. Jag tänker på Trilles text: "Jeg ser små skibe sejle fulle av hop." Främst gillar jag låtarna Traekfuglen och Under den höje himmel på den här skivan. Trille dog i cancer 2012.

Nu när höstmörkret omsluter oss med sin mest ruggiga kappa kan det vara skönt att minnas tillbaka på de soca-låtar man någon gång hörde i radion, och försöka spåra dem på nätet. Den enda låten jag lyckas spåra är med sångerskan Calypso Rose från Trinidad, med låten Balance Wheel, som handlar om Trinidads första premiärminister Eric Williams, som tydligen var en rätt stabil politiker. "Eric Williams said: Hold on to the balance wheel", sjunger Calypso Rose. Två andra namn som poppar upp är Mighty Sparrow och Mighty Shadow. Mighty Sparrow släppte en låt som heter Human Rights på en skiva 1980. Också där är budskapet politiskt: "For human rights/ I will fight/ It`s on my mind/ Day and night." De här artisterna är definitivt värda att kolla upp. En definition på soca kunde kanske vara calypso med soul. En dansant musik som i mina öron låter mycket skönare än salsa. Rock on!