A-sida: Yeah Yeah

B-sida: Tender Turns Tuff

Micke Rickfors låt Tender Turns Tuff var vardagsmat på radion då den här singeln släpptes 1981. Låten har en catchig rytm och det var så man lade den på minnet. Men det är också en rätt så tjatig låt som man rätt snabbt tröttnar på. Det var lite så att Micke var en artist som aldrig slog. Han hamnade på något vis där mittemellan den tyngre bluesrocken, så som Mats Ronander, och poppigare populära artister, som Tomas Ledin. Kanske kunde man definiera honom som Sveriges svar på Robert Palmer? Texten till låten är ok, handlar om hur världen är full av ilskna människor, som styr och ställer. Men också den fromma kan bli tuff och börja slå tillbaka. Kanske handlar det om honom själv? Micke Rickfors gick mot strömmen också genom att han sjöng på engelska i en tid då svenska texter var närmast ett måste. Bättre lyckades Rickfors något decennium senare med konstellationen Grymlings, vars låt Där gullvivan blommar, nära på når nationalsångsnivå. 

A-sida: J`Arrive

B-sida: La Biere

Singeln med Jacques Brels La Biere är från 1968 och jag hörde låten först i Tommy Körbergs fenomenala tolkning "Det doftar öl", som finns på hans album med Breltolkningar från 1982. Men det var egentligen med David Bowies Brel-låt Amsterdam som jag fick upp öronen för den briljante belgiske chansonsångaren. Att på detta sätt hylla ölen,som Brel gör här, är väl det närmaste ett äkta ölrus man kan komma i musiken. Brel vräker på och chansonen snurrar runt runt som ett parisiskt positivspel. Senare kom jag att gilla chansonerna mera, men anno 1983 var det fortfarande främmande mark för mig. Det går en skarp skiljelinje mellan fransk vistradition och amerikansk populärmusik. Fransmän har aldrig riktigt kunna spela rock och jänkarna kan väl omöjligt få in den rätta känslan i det franska språket och i dragspelet, som krävs för chansonen. Nej, det måste vara en sådan som David Bowie och the port of Amsterdam, för att den ekvationen skulle slå rätt. 

När jag med krampaktiga fingrar började spela gitarr hemma på mitt rum i Geta 1980, så började jag även samla sånger i min musikpärm. Jag skrev av sånger från böcker jag lånade från biblioteket, satte ackord ovanför de rätta rytmerna, kopierade och samlade in alla möjliga blad som jag stötte på. Till slut har innehållet i musikpärmen vuxit och kommit att representera sånt som jag gillat att spela, alltifrån visor och barnlåtar till rock och punk. Det är en salig blandning. Musikpärmen vet jag alltid var jag har och den har följt med mig överallt dit jag flyttat, som ringar i stubben kan den avslöja något om min musiksmak. Överhuvudtaget har jag alltid varit noga med att hålla bra ordning på sånger, kassetter och skivor. Om jag börjar storstäda i huset, så är det alltid musikgrejerna som jag ser över först. Nuförtiden försöker jag kunna en hel del sånger utantill på gitarr, och bläddrar inte så mycket i pärmen. Men om jag någon gång ombeds uppträda som trubadur på någon hemmafest, så vet jag att det nog är musikpärmen som jag tar med.

A-sida: Asfaltsblomman/ Cadillac

B-sida: Jericho/ Var inte rädda

Singeln med Backaskolans husband är från 1983. Då fanns Backaskolan fortfarande i Mariehamn och bandet som tränade där var Backaskolans husband. Åtminstone två av artisterna som fortfarande är med i bandet, Jan "Keegan" Mattsson (på trummor) och Harry Mäkelä (på bas), var med redan från starten och det var killar man ofta träffade på i kvarteren där man bodde. Även Per-Erik "Percka" Söderlund (gitarr) har varit med länge. Den första låten jag hörde att bandet spelade var Cadillac, med den klassiska rocklyrikraden: "My baby drove up in a brand new Cadillac..." Cadillac var också den låt jag gillade bäst när jag hörde The Clashs kända album London Calling första gången någon gång 1980. Jag var då så intutad med femtiotalsrock så de övriga låtarna på LP:n kändes närmast som en besvikelse. De lät inte alls som den punk som jag väntade mig att höra. Senare har jag hört Backaskolans husband ett flertal gånger. Den konsert jag minns bäst var på min kusins 30-årskalas i Emkarby i Finström. Där fick man verkligen njuta av Backaskolans husbands entusiasm och spelglädje, något som jag tycker har blivit en bristvara bland många mera professionellt slipade artister. De inledde även då med sin egen Var inte rädda, som kommit att bli bandets signaturmelodi, och som handlar om att det inte finns orsak att vara rädd för det och dem som är annorlunda. Att ett band med utvecklingsstörda kan slå stort visades ju även då punkrockarna Pertti Kurikan Nimipäivät kvalificerade sig till Eurovisionsfestivalen som Finlands bidrag 2015. För enligt mig så handlar bra rockmusik till 80 procent om svett och spelglädje och till 20 procent om teknik. En speciell eloge i detta sammanhang måste ges till Kaj Backas på lead guitar som fungerat som bandets chaufför i många år. Bilden togs av Ida K. Jansson för reportaget med bandet som ingick i lokaltidningen Nya Åland 24.8.18.

A-sida: Scatterlings Of Africa

B-sida: Ijwanasibeki

Låten Scatterlings Of Africa med den vita sydafrikanske artisten Juluka, eller Johnnie Clegg, andas en skön optimism, som kanske endast var möjlig då i början på 80-talet. Jag hörde låten på MTV tror jag och fastnade för det sköna zulu-soundet, som låg så rätt i tiden med ANC och Paul Simons Graceland-skiva. Texten handlar om hur Afrika reflekterar mänsklighetens ursprung, hur liksom alla nyanser i Afrika har gett liv åt resten av världen, med början från urtidsmännsikan Lucy vars tre miljoner år gamla grävdes fram i Etiopien på 70-talet. Det är så svårt att glömma sitt ursprung, sin förbindelse med naturen, speciellt i vår snabba digitala tidsålder. Om det här ursprunget, allas vårt ursprung, vill Scatterlings Of Africa påminna oss. Singeln kom 1982.

A-sida: Lång tid

B-sida: Svart Regnbåge

Anders F Rönnbloms storhetstid var på 80-talet. Då blev han känd för de flesta genom låten Jag kysste henne våldsamt, en samhällskritisk historia i reggaetakt, som behandlade det kalla krigets fasor från ett perspektiv med utblick över Berlinmuren från väst till öst. Lite mindre känd men desto mera älskad av Anders F Rönnbloms fans var Det är inte snön som faller, som handlar om en man som tröttnat på julkommersens glans och glam. Ännu mindre känd är Svart regnbåge, som jag minns att Anders spelade på en av sina många gigs på Pub Bastun i Mariehamn. Jag minns att vi dansade som ett enda svettigt hav framför scenen och skrek i varandras öron refrängen till låten: "Varje gång du ser en svart regnbåge/ tänk på mig/ tänk på mig." Anders F var verkligen en rockpoet som var såsom gjord för Pub Bastun. Anspråkslöst anspråksfull med en stor arsenal poprockhittar som alla hade sitt personliga smått kryptiska budskap till alla oss uppmärksamhets- och bekräftelsesökande ungdomar, som helst bara ville dansa. Detta var på 80-talet, och jag hörde att Anders F Rönnblom gjort en nostalgispelning nu i det här millenniet på Bastun igen. Men jag var inte där. Singeln kom 1982.

A-sida: Tell That Girl To Shut Up

B-sida: Chapel Of Love

Tell That Girl To Shut Up är en låt med det amerikanska bandet Holly and the Italians från 1979. På något märkligt vis stannade låten kvar i mitt minne och sipprade så småningom fram nu igen. Orsaken är väl att låten har både charm och slagkraft. En kvinna, Holly Beth Vincent, som sjunger att man borde be att "den där tjejen håller käften", imponerar verkligen. Det är punkigt men på ett poppigt sätt. Tjejen som man sjunger om är helt enkelt för mycket, och låten är ett rakt svar på det. B-sidans Chapel Of Love är en lyckad cover på en 50-talsklassiker.

Att lyssna på Mörbyligan från Danderyd i Stockholm är som att spela Nationalteatern på högvarv eller som att göra boogierock av Hans-Eric Hellbergs eller Gun Jacobssons realistiska ungdomsromaner från 70-talet. Jag har svårt att komma på något annat svenskt rockband som hade så vardagsnära skildringar av ungdomar som kommit i kläm i samhällets kvarnhjul som just Mörbyligan. Det som utmärker Mörbyligans sound är en rättfram enkelhet och oslipad bluesrock med punkig attityd. Jag gillar även de låtar bäst där Annika Krok sjunger, t.ex. Ensamma Sussie, Snälla pappa och 7,38 som väl kom att bli bandets kändaste. Det är inte fel att säga att Mörbyligan stod med ena foten i proggen. Att en av sångarna i gruppen sjunger på göteborgska gör proggdraget än mer tydligt. Det politiska inslaget märks väl främst i låtar som Kollaboratören, som handlar om en pojke som träffar en socialist, samt Kalle A. Andersson, en arbetare som blev hjälte när han slog tillbaka. Mörbyligan kom antagligen bäst till sin rätt när de spelade live i någon liten lokal. Det var ju så som alla artister som gav ut på Mistlur helst skulle upplevas. Skivan kom 1979.

Ibland uppstår fruktbara samarbeten mellan musiker och författare. Minns att jag i mitten på 80-talet råkade skymta ett program på TV med det mindre kända svenska punkbandet Hockeyhoran. Scenshowen var minst sagt obskyr och texterna gick i samma anda. Senare fick jag höra att poetissan och nuvarande akademiledamoten Kristina Lugn brukade uppträda med sina dikter som förband till gruppen, och att hon då brukade inleda med orden: "Hej, det är jag som är Poesifittan..." Jag vet att Kristina Lugn alltid haft ett intresse för rockmusiken, bland annat var hon nära vän med både Allan Edwall och Stefan Sundström. Hon delade visst ut en grammis till Stefan 2003. Kristina Lugn har även medverkat i rockantolgin Elektriska drömmar på 80-talet. När man nu söker efter Hockeyhoran så finns de inte tillgängliga på nätet eller Spotify. Kanske de har censurerat sig själva?

Mastodont-opuset The Wall med den progressiva engelska supergruppen Pink Floyd var en tegelsten som var omöjlig att komma runt då man socialiserade med andra i början av åttiotalet. För vem hade väl inte då en klasskompis som närmast på allvar gnolade på "Hey, teachers: leave these kids alone" eller "Is there anybody out there" från The Wall. Också jag bandade dubbelalbumet på mina billiga Philips-kassetter, men skivan var tung att lyssna sig igenom, så det var inte mycket som fastnade. Nu är det det är skoltider igen, och sommarlovet är slut. Och vi lärare kan bara inte låta dessa elever vara ifred längre. Men jag får fortfarande inget grepp om vad denna skiva egentligen handlar om. Det är mycket ljudeffekter, prat i bakgrunden, skön akustisk solosång och bombastiskt dunkande på hårdrockspukor över skivan. Ibland kan man få associationer till Bowie, Dire Straits eller The Who - men det är bara inte lika bra och renodlat. Allt känns så överarbetat, precis som den show, med 50 lastbilar rekvisita man drog ut på turné med i slutet av sjuttiotalet. Det var ju mot det här storhetsvansinnet som punken reagerade sedan med sin minimalism. Jag är ingen expert, men kan väl tycka att det är albumet The Dark Side Of The Moon från -73 som man ska lyssna på om man vill lära sig gilla Pink Floyd. Det fanns förresten en rolig snabbversion av The Wall, nämligen The Fence, som jag såg på TV nångång på 80-talet.