Det här är en LP som utgavs i december år 1980 på skivbolaget Stiff Records. Det var under den forne vilda västern-filmskådisen Ronald Reagans presidentkampanj i USA. Han blev vald i början av följande år och satt två hela mandatperioder på tronen. Den konservative Reagan dikterade tonen i det kalla krig som höll västvärlden i ett järngrepp under hela 80-talet och kom med sådana politiska utspel att man var rädd att karln kunde trycka på knappen närsomhelst. I princip var hans linje att slå ned på alla anti-amerikanska rörelser varhelst de kunde blomma upp. För den här sakens skull kom han också att bli en tacksam måltavla för alla musikartister som sympatiserade med mänskliga rättigheter och en progressiv världsutveckling. Den roligaste skivan som gjordes om Reagan var nog den här LP:n, vars första sida heter The Wit of Ronald Reagan och andra The Wisdom of Ronald Reagan. Det komiska är att båda sidor är helt blanka. Hur fick jag då reda på den här skivan? Jo, jag hörde den på radion och bandade in den på kassett. Den finns även upplagd på You Tube, i kortversion. Det enda som hörs är det sköna knastret av en vinylskiva, så döm sedan själva om musiken på skivan håller vad titeln lovar. Åtminstone tycker jag det.

I medlet av 80-talet uppstod något som kom att kallas garagerock i Sverige. Det var en typ av slamrig rock som gick tillbaka till den proto-punk som spelades i alla möjliga uthus och skjul innan punkrörelsen blommade ut i England i slutet av 70-talet. Jag tänker här närmast på bandet The Nomads och även Pushtwangers. Jag var själv ingen större anhängare av banden och kände inte till deras musik. Men jag noterade fenomenet och att det sedan växte ut och på nittiotalet gav upphov till mera etablerade artister så som Backyard Babies och The Hellacopters. Garagerocken var en sund reaktion på den nya våg som höll på att föra ursprungsrocken bort från sina rötter mot ett alltmer konstnärligt och syntetiskt uttryck. Även om rörelsen senare kom att likna glam-rocken var rötterna tydligt förankrade i den sydstatsmylla den en gång uppstått från. Intressant att notera är att sångare och gitarrist i båda senast nämnda uppsättningarna är Dregen, som även lär ha haft (har?) en flickvän från Åland. Kanske man kan benämna honom Sveriges Mr. Garagerock, eller så "Monsterrockaren". För jag hörde farsan berätta att Hellacopters spelade på hans arbetsplats, Viking Lines Rosellas, temavecka Monsters of Boat, då på nittiotalet, och att killarna lär ha varit riktigt trevliga att ha att göras med. Och även här på Åland hade vi vårt garagerockband på nittiotalet, nämligen Willycranes från Lemland - så det så.

Ta ett gäng misslyckade litteraturvetare och historiestuderande som lyssnat in sig på Stravinskys Våroffer och be dem försöka göra något nyskapande i nya vågens-kölvatten så har vi Dom Dummaste från Stockholm. Så låter det åtminstone när jag första gången lyssnar igenom höstens platta Sympati för Djävulen. Åttamannabandet låter ibland som ett överdimensionerat proggband som försöker hitta nya uttrycksmedel i åttiotalets kyliga klimat, ibland som en överstor Fläskkvartetten som improviserar på i fyllan tillsammans med en poet som kläcker lustig tillfällighetspoesi. Det är klart anarkistiskt, mycket död och krig, och misslyckad kärlek i Dom Dummastes texter. Och ofta framträdet det dumma draget i sättet de lägger samman en låtsas allvarlig text med t.ex. ett vackert psalmkomp. Det är i de disparata elementen som Dom Dummaste blir dumma. Låten Kulor är t.ex. inspirerad av Leonard Cohens dikt Bullets - men såren på de döda krigsoffrens halsar blir här vackra smycken. Våroffer uttrycker också den postmodernistiska negativism som kommer sig av att Gud är död och andra världskriget nyligen avslutat: "Våroffer/ Sluta att kämpa, du är/ redan död." Sedan för man ju in rockhistorien i albumet för att liksom uttrycka i vilket läger man står i låten Sympati för Djävulen, som i mitt tycke är albumets starkaste. Låten har liksom Stones ursprungsversion ett maniskt beat som går igen likt ett transcendentalt mantra till en text som rör sig i Velvet Undergrounds mörka vatten (tänk Venus in Furs). Det är den låten och Hymn för oktober (som talar om tidens gång i metaforen av en cirkuskarusell) som jag gillar bäst på det här albumet som släpptes 1982. 

A-sida: Living In The Western World

B-sida: Nowhere

Ekenäs stolthet Paul Oxley`s Unit var enligt mångas åsikt svenskfinlands bästa rockband på 80-talet. Visserligen fanns det inte så många att andra välja bland, men när jag nu igen lyssnar på singeln med hitlåten Living In The Western World från år 1981, så hör jag ett ordinärt rockband - internationellt sett. Det är välspelat, proffsigt och texterna sitter väl som de ska. Men det är ju inget speciellt. Minns att jag såg dem på Pub Bastun året efter att jag slutat högstadiet - och spelningen naglade sig inte direkt fast i minnet som en av de mest minnesvärda jag varit på. Minns att jag ändå gillade Western World, som tar upp hur det var att leva på den "rätta" sidan av järnridån. Och om man sökte bekräftelse på att man var lyckligt lottad som kunde resa fritt i världen och ansåg att svenskfinland behövde ett rockband som talade om det för oss, så kanske man kommit rätt om man hittat Paul Oxley`s Unit, där någon medlem visst var från de brittiska öarna. Positivt är ändå att bandet i låten tar upp baksidan med att leva i vårt västerländska samhälle. B-sidan låter mycket Blondie ocfh handlar om tomheten sedan kärleken flytt.

A-sida: Diamanter Är En Flickas Bästa Vän

B-sida: Tidens Melodi

Redan 1980 var tiden mogen i Sverige för att inta den blaserat tidströtta attityden inom rocken. Då kom Lustans Lakejer med två singlar varav detta var den senare. Bakom sina långa luggar i skydd av någon snofsig trenchkoat kikade Johan Kinde och grabbarna ned på sin publik från ett mörkt och regnigt Stockholm, och hävdade att: "Diamanter är en flickas allra bästa vän", och att man för att få pussa de chika brudarna i stadens nattliv måste vara kall och hatisk, stor och stark. Så på med rytmmaskinen bara och så några kyliga svep över synten, och en mörk blick bakom kajalen, för så gör man i Rio, Bryssel, Zurich och Haag. Ja, punkens protest gick över i synmtusikens kalla cynism. Men det var ju inte samma gäng. Då jag tror att förorten andades blod och svett och bersa, så var det ju bratsen runt Stureplan och Östra Real som svepte sig i dyr deodorant och champagneångor. Det blev det slutliga beviset på Kiplings kända devis att Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, fast med Vasastan och Botkyrka som antipoder istället.

A-sida: Discipline

B-sida: Discipline

I någon mörk vrå av minnet fick jag tag i att det fanns en låt som hette Discipline, med ett band som förde en massa oljud och samtidigt skrek att "We need some discipline in here". Och mycket riktigt, det var inte en underlig mardröm, utan en singel av det brittiska industrial-rock-bandet Throbbing Gristle från år 1981. Hörde senare talas om att det fanns något som kallades Industrial och att det var någon mörk företeelse inom rocken som hade sitt ursprung i arbetarstaden Manchester. Stilen kännetecknades väl av tung, monoton och skramlig rock, typ soundet i en maskinhall, samt en sångare som mässade eller skrek någon udda mörk poesi i mikrofonen. Throbbing Gristle lär har varit föregångaren inom genren, och det skulle inte förvåna mig om de kom från Manchester. Joy Division, som jag aldrig fick något riktigt grepp om på åttiotalet, var väl även de därifrån, samt dystra och monotona. Men betydligt mera melodiska än det som man får höra på den här singeln. Ja, vad kan man då säga om låten Discipline? Intressant som fenomen kanske. Nära på tio minuter lång, stökigt som om en stånghammare slår tegel i fabrik med berusade arbetare, och chefen kommer in med megafonen och skriker "discipline". Ironin i texten som ständigt upprepas med olika variationer är ju att effekten blir den rakt motsatta. Det är ingen vits med disciplin, när ändå allt är kört i botten. Det var ju den förskräckliga disciplinen som tog död på vår arbetsglädje från första början. Ja, det blir mycket dekadent och udda alltihop. Närmast kommer jag att tänka på Thåströms Peace, Love and Pitbulls, som jag inte heller var så imponerad av.

Idag fyller Musaploki två år! Tack alla ni läsare som följer bloggen. Om man får tro statistiken så har antalet sidträffar ökat regelbundet sedan starten. Att skriva på den här bloggen har för mig blivit något som jag ser fram emot och gärna gör. Det är underligt hur låtarna, artistnamnen och textrader från sånger kommer till mig från tiden som var då för 35 år sedan. Då när jag lyssnade intensivt på allt som jag tyckte var intressant, tog reda på om det som låg i tiden samt bildade mig en egen musiksmak. Och det var tur att det fanns musik att välja av, kan jag nu tycka. Hade väl den bondturen att det under mina formativa år faktiskt ännu fanns musik som var meningsfull och i någon mån nyskapande, även vad texterna beträffar, då det i många fall var även dem som fick mig fast. I år är det ju 40 år sedan punken kom och nästan lika snabbt dog, men i arvet efter den så hittade jag också mina pärlor, och det kan man säkert fortfarande om man vill. 

Ni kanske undrar hur jag väljer ut vad som ska få plats på bloggen. Det som gäller är att jag ska ha lyssnat på musiken då mellan åren 1980-1985. Att sedan mycket av den musiken även gjordes då kan vara ett sammanträffande, men är oftast helt naturligt. Det skrevs och talades om den, man hörde låten i radion eller såg den på MTV. Eller så hade någon kompis skivan, eller sjöng på någon sång som var i ropet. Ett kriterium för Musaploki-musiken är också den att jag inte ska äga skivan själv, eller ha ägt den. En gammal kassettinspelning kan jag skriva om, men inte en skiva. Så vill jag också att en låt ska ha getts ut på singel, för att den ska komma med. Om jag inte hittar på ett temaområde jag kan passa in låten i. Jag vill också att låten ska framkalla ett meningsfullt minne för mig. Något jag kan skriva om. Det är nödvändigt att dra en gräns någonstans, så vissa låtar vill jag helt enkelt inte skriva om - eftersom de inte intresserar mig tillräckligt mycket, typ Dead Ringer med Meatloaf eller This Old House med Shakin`Stevens. Ja, någonstans måste man ju dra gränsen.

Så länge låtar fortsätter att ploppa upp från jag vet inte var, så kommer jag att fortsätta att skriva på min blogg. Ända tills den stund då det känns som om förrådet är uttömt. Som en extra morot för den egna inspirationen tänkte jag i fortsättningen köpa en vinyl-LP från den aktuella tidsperioden, av ett band som jag nämnt, och skriva om den som årstidens skiva - med början nu i höst. För ännu finns det plats i skivsamlingen med de gamla vinylerna.

A-sida: Flickorna i TV2

B-sida: Himmel no 7

Gyllene Tider var ett band från Halmstad som verkligen slog igenom med den här singeln från 1979. Och man tog liksom aldrig Gyllene Tider på allvar då när det begav sig, förstod aldrig Per Gessles helt superba förmåga att skriva bra poplåtar och texter som fastnar liksom flugor på ett flugpapper. Han har tagit revansch på mig flera gånger om under åren, då främst genom soloalbumet Mazarin från år 2003. Så mycket att frun och jag bokade in biljett till Pers konsert på Skansen i somras. Per Gessle knixar till texter som berör, bränner och kittlar, speciellt om man är ung. Det är ofta våta ungdomsfantasier som skildras, som här: "Åhå, å-hå-hå. Tänk att få sätta på flickorna i TV2. " Låten går i ett passligt reggaetempo som framkallar disiga minnen från de första ungdomsdanserna på Solbacka i Saltvik på Åland när något pop-dansband mixade in låten i sin repertoar tillsammans med One more reggae for the road och andra sängfösare. Per Gessle har också en allvarlig sida, som kommer mera fram i B-sidans Himmel no 7, som handlar om de avvägar som droger leder till. Fast även här är det till ett käckt popkomp. För är det något som karaktäriserar Per Gessle så är det alla "oh-ooo", "whap she whap" och "sha-la-la-la" han förde in i den svenska popmusiken.

A-sida: Wa Do Dem

B-sida: (Version)

Eek-A-Mouse var en av Jamaikas mest populära DJ:s och hans mest poulära låt var nog Wa Do Dem. Minns när Duken Adebayo drog den vid sin medhavda skivspelare på Pub Bastun när han kom och dj:ade där. Minns låten just därför att den hette Wa Do Dem, som jag då inte hade en aning om vad betydde. Det lär betyda This I like, på jamaikanska, har jag nu förstått. Och det omkvädet som upprepas hela tiden passar väl in i texten i övrigt. Allt handlar förstås om Mister DJ himself och om hans flickvän, som han tycker så mycket om. Hon är en äkta vara-tjej, som inte pryder sig för mycket med diamanter eller pärlor. Problemet är väl bara att hon är för kort och han är för lång, så att alla i Kingston Jamaica skrattar när de går vägen fram. Men det bryr sig väl inte Papa Deejee Eek-A-Mouse om: för A Wa Do Dem, Wa Do Dem Dem Dem. Riddim! B-sidan är en version av samma låt framförd av Errol Shorter. Slackness in a rub a dub style. Ribbit!

A-sida: Trafalgar Square

B-sida: To You Natty Dread

Låten Trafalgar Square av den brittiska rootsreggaemusikern Pablo Gad måste vara en reggaeklassiker. Den handlar om en man som är ute och strövar runt i Londons centrum och får se de fyra lejonstatyerna som ligger vid Trafalgar Square. Han undrar vad tusan djungelns konung, eller kanske The Lion of Judah (alias Haile Selassie), gör där mitt i Babylons asfaltsöken. Det är en sund tanke. En stilla betraktelse över galenskapen i en stor stad, där allt bara snurrar på. När man tänker så tänker man även över sin egen roll i det hela. Man identifierar sig kanske med lejonet - och funderar över vart mänskligheten egentligen har kommit. Låten har ett skönt djup och sug, det är som om man känner hettan och lukterna från sommardagen i London City 1978, då singeln släpptes. "Concrete lion what are you doing down in Trafalgar Square?" Svaret blir att det bara väntar: "to see the Babylon a fall." B-sidan är en okänd kvinnlig reggaesångerska, Chereene, som framför en ok dub-låt.