Big Youth måste vara en av de första DJ:erna på Jamaica. På skivan Screaming Target som kom 1972 talar Big Youth till musik som finns på skivor. Det är långsam rootsreggae, tempot är sävligt, och Big Youth kör sin egen stil. Han upprepar rader s.s. "As I will till ya" eller "If you do right, you never do wrong", "Good god!" och "Keep on rocking and swing". Emellanåt så skriker och kvider han. Mycket av det budskap som Big Youth mässar fram går en tyvärr förbi, man borde sitta med en liten ordlista på pidgin engelska, som användes bland de första diskjockeyna. Vad är till exempel "skylarking", utom att det är en sak som är fel och som man inte bör göra? Men kul och annorlunda musik är det här ändå, även fastän den första genomlyssningen för en oinvigd kan locka fram gapskratt. Man får skratta åt och ta Big Youth med en nypa salt. Han är en dread, dreader than dread, med sina dreadlocks och sina ädelstenständer. Och han var säkert en föregångare för en hel generation DJ:s på Jamaica som kom efter honom. Lyssnade på denna LP tio år efter att den kom ut på biblioteket i Mariehamn.

Ibland gick man och lyssnade på musik till varuhuset Zeipels efter skolan då man väntade på bussen till Geta. Det var antagligen där som jag lyssnade på skivan Beat Boys in The Jet Age med The Lambrettas. Hur jag hade fiskat upp den gruppen har jag ingen aning om. Men jag hittar förstås skivan på Spotify och lyssnar på den nu igen. The Lambrettas var ett brittiskt modsband får man väl säga. Redan namnet som är ett scootermärke får en att tänka på kultfilmer som Quadrophenia av The Who, med engelska arbetarklassungar som kör omkring på stylade scootrar med sina gröna parkas och sin moderna Beatlesutstyrsel. Soundet på skivan är snabb och energisk pop i samma kategori som The Jam, Rockpile och Nick Lowe. Texterna är även de pop men med en melankolisk underton. Det är ett accepterande av vardagen, att leva i nuet och att drömmarna aldrig kanske slår in - men att den du är, din identitet, är viktig. Det låter väldigt brittiskt om det här, och jag gillar det. En riktig nostalgitripp till the early 80:ies.

Trippel-LP:n Trojan Story släpptes 1980. Det är historien om hur den jamaicanska ska-musiken utvecklas till rocksteady mot reggae i ett riktigt härligt paket från skivbolaget Trojan på Jamaica. Jag lånade den här musikboxen från biblioteket i Mariehamn på 80-talet och bandade valda delar som jag fortfarande kommer ihåg. Jag slås nu när jag söker upp låtarna på You Tube (ett fasligt jobb) av hur pass kreativ den tidiga reggaen var på Jamaica, vilken bredd, vilken spontanitet, kraft och glädje det finns i den här musiken! Den spänner över allt från soul, gospel till ska och reggae. Texterna kan vara rent romantiska kärlekstexter, till fantasifulla historier och olika statements till alla Rude Boys och Rude Girls som dansade till de här takterna. De tidiga rude boysens mode gick vidare i den engelska ska-vågen (med band som Specials och Madness) på 70-talet. Det var stiliga kavajer, smala byxor, som ofta var lite för korta, solglasögon, kortsnaggat hår och hatt, lackskor och skjortor med hängsel. Det här var en stil som skinheadsen sedan tog över i England, de som gillade att dansa till ska-musik, kände till dess rötter och inte var rasistiska. På Trojan Story finns även rent instrumentala låtar, ofta ackompanjerade med bakgrundsrop eller en imitation av ett tåg som tuffar på i den speciella takt som utmärker ska-musiken. Det är roligt att höra att rocksteady-tåget  går långsammare än ska-tåget till Skaville. Så förekommer också de otroligt slappa och sköna brass-solona som grädde på moset. Allt detta gör Trojan Story till en skiva jag verkligen skulle vilja äga, och ofta återkomma till under stunder då jag behöver varva ned och ladda batterierna. Ett värdefullt dokument över reggaemusikens ursprung.

Det var nog i slutet på 80-talet som jag hörde uttrycket "världsmusik" användas första gången. Jag har inte kollat upp vad som menas med begreppet, men jag antar att det avser att beteckna "musik från hela världen" eller folkmusik, folkens ursprungsmusik, som till skillnad från rocken, jazzen, funken och soulen, som uppstod ur den afroamerikanska bluesen, fanns där innan. Trots att jag blev bekant med "världsmusik" så sent, så har jag nog aktivt lyssnat på den innan. Jag gillade tidigt t.ex. afrikansk folkmusik och pop, samt all västindisk musik förstås (reggae, soca, calypso), jag kunde nosa på den cubanska salsan samt folkmusik från balkanländerna via radion samt fick upp ögonen för den finska folkmusikgruppen Värttinä och irländsk folkmusik. Jag intresserade mig för grupper som Södra bergens balalaikor från Stockholm och även förstås de som hanterade vårt eget nordiska folkmusikarv, t.ex. Grus i Dojjan, Folk och rackare. Många svenska band blandade förstås in folkmusikinfluenser i sin musik redan tidigt, t.ex. Archimedes badkar och Aston Reymers Rivaler. Under senare hälften av 80-talet blommade mitt intresse för världsmusik upp mera, så jag hade inte svårt att ta till mig den explosion av svenska folkmusikband som kom på 90-talet i form av t.ex. Hedningarna, Nordman, Garmarna och Gjallarhorn. Jag åkte bl.a. ett par gånger till folkmusikfestivalen Kaustby i norra Österbotten då. En tragisk avart av denna fokusering på det mytologiskt nordiska kom i form av vikingarockband s.s. Ulthima Thule, som närmast hade ett slags rasistiskt vit makt-budskap som lätt kunde få genomslag på förvirrade högstadiepojkar på landsbygden. Att söka sina folkmusikaliska rötter och blanda upp det med modernare tongångar är dock något som förnyat den moderna populärmusiken och inget att vara rädd för, det är inte liktydigt med ett idealiserande romantiskt svammel om att vissa människoraser är mera högtstående än andra, utan tvärtom!

Jag vet inte hur jag kom att börja lyssna på Billy Bragg i mitten på 80-talet någon gång. Det var som om tiden var mogen bara, och att han var den exakt rätta artisten för den tidpunkten. Punken hade ebbat ut och lämnat ett tomrum efter sig, Clash gick sina egna vägar in i olika musikstilar, nya vågen hade blivit tom dansmusik. Då stegar en ung man från Essex med gitarr fram, och förkroppsligar den energi och den upprorslust som var kännetecknande för punken. Det som slog mig först på den skiva jag köpte med Billy Bragg var hans otroliga hantering av elgitarren. De ljudmattor han lade ut, och då talar vi inte om distortion, utan om rytmer. Han hamrade fram ackorden som på ett slagbräde. Och till denna enkla bakgrund hans politiska texter på en rak och oborstad cockney man inte hört maken till. Det var hemlagat, enkelt och minimalistiskt - utfört av en enmansorkester som tog gitarren under armen och tackade för sig när han var klar. Det som imponerade på mig var att Billy Bragg brukade vara förband till Clash. Och visst passade han in där, en vanlig kille med vänstersympatier. I sin kamp mot den multinationella storkapitalismen försåg han sina skivor med etiketter som "Pay 3,99 ₤ or less" , "So the kids can afford it" och "Music industry is killing music". Jag såg Billy Bragg på Roskildefestivalen 1986 i samma tält som Elvis Costello. Iklädd gul t-shirt passade han perfekt in i leran och regnet då. Idag är han fortfarande sin politiska övertygelse trogen, mera åt countryhållet, har odlat skägg (som en annan Pete Seeger), turnerar till USA och sjunger sånger om ämnen som få andra vågar ta upp. "No one knows nothing anymore" är en favorit som jag hörde på senast idag på jobbet. Man kan bara hålla med!

När jag studerade sista året på Ålands folkhögskola 1983-84 snurrade kassetten med Pete Seegers (1919 - 2014) inbandade American Industrial Ballads i min kasettbandspelare rätt så ofta. Jag fångades av Pete Seegers röst och banjospel, lärde mig textrader utantill och anade vad låtarna handlade om. Det var sånger om odrägliga arbetsförhållanden i gruvor och textilfabriker, fattigdom och sociala missförhållanden i USA. Det var sånger om stoltheten i och vikten av att tillhöra ett fackförbund. Nu lyssnar jag igenom skivan igen på spotify, och förstår ännu mer vidden av den sociala kamp som Pete Seeger stod för. Det var en kamp som förts i musiktraditionen av en kedja av röster från Joe Hill, Woody Guthrie, Pete själv, Bob Dylan, Joan Baez till Bruce Springsteen, Joe Strummer och Billy Bragg. Låtarna på skivan som är från 1979 är alla från 20-40-talet, och klassiska arbetarsånger. Men där finns en humor och lätthet i texten, trots det slit som sångerna beskriver. Pete Seeger framför låtarna suveränt, med banjon och sången som enda instrument. Utan den humorn tror jag inte att det hade varit möjligt att härda ut. American Industrial Ballads genomsyras av tron på att lyckas, att vinna i kampen för bättre levnadsvillkor, t.ex. genom organiserade fackförbund och strejker. De argaste sångerna på den här skivan handlar om de kämpar som fick sätta livet till, t.ex. balladerna om Harry Sims och Barney Graham. Harry Sims var en talesman för den nationella gruvunionen och han skickades till Harlan County i Kentucky för att kämpa för arbetarnas rättigheter. Den 10 februari 1932 blev Harry Sims skjuten av en sheriff som fungerade som vakt för gruvbolaget där, och den väpnade konflikten i Harlan fortsatte ytterligare sju år efter det. Pete Seeger sjunger osentimentalt, och med ett etos och patos som bara är honom förunnat, om sådana blodiga dåd, och dess konsekvenser både på ett personligt och universiellt plan. Pete Seeger är aldrig uppgiven, hans mission är att ge hopp och tro. Mest känd är han kanske för kampsången We shall overcome, som nog bra sammanfattar Pete Seegers budskap.

Mitt intresse för den stora folksångarlegenden Woody Guthrie väcktes genom att jag läste att Bob Dylan beundrade honom så mycket att han besökte honom på sjukhuset och skrev låten Sång to Woody till honom. Så lånade jag The Asch recordings från biblioteket och bandade av ett urval, samt skrev av texterna. De fyra skivorna som är Woodys kändaste inspelningar bandades åren 1944 och 1945. Låtarna handlar om allt som Woody själv upplevt då han luffade kors och tvärs genom USA i olika tågvagnar med sin gitarr, som det stod "This machine kills fascists" på. Det måste ha varit under den stora depressionen på 1930-talet som Woody träffade alla dessa "okies" på jakt efter ett bättre liv i Kalifornien, alla dessa arbetare utan fackförbund, som utnyttjades av plantageägare och fabriksbossar. Woody var en union man, som försökte organisera dessa laglösa människospillror. Woody sjunger om vanliga människor, om fattiga bönder som är tvungna att bryta upp från sina hem, om gruvarbetare som dör i gruvorna, om avrättningar utan laglig rättegång, om svindlare som lurar analfabeter med en penna, om ondska, hårt kroppsarbete, olycklig kärlek, livet på luffen och om de dust winds som förstörde många jordbrukares möjlighet att stanna kvar på sin gård och odla sin lilla jordplätt. Man hör ljudet från tågrälsen, tågvisslan och sandstormen i Guthries munspel och sång. Woodys kändaste låt är väl This land is your land, som nästan kom att bli en inofficiell nationalsång, i likhet med Lundells Öppna landskap i Sverige. Woody Guthrie dog 1967, men hans son Arlo fortsatte att sjunga sånger, som glad hippie, med filmen Alice`s restaurant och spelning på Woodstock som höjdpunkter. I sin bok Bound for Glory berättar Woody om resorna i USA. En annan bok som jag kan rekommendera om den stora depressionen i Amerika är John Steinbecks Ondskans druvor.

Det tog väldigt länge innan jag lyckades spåra Peter R Ericson på internet. Då i början av 80-talet bandade jag en konsert med en svensk artist på en gammal Philips-kassett från radion. Kassetten har jag mistat, men texterna och melodierna till åtminstone tre av låtarna minns jag så väl. Det var en artist som sjöng med en sällsam inlevelse, texterna talade direkt till hjärtat. Det handlade om en flicka, som var ensam, och som ingen ingen brydde sig om, fast de visste att hon satt och tittade rakt in i TV-skenet varje kväll (Sara är ensam ikväll), om en bultpistol som sjöng i ett jämnt tempo, om att ingen fick missa spiken (Tidigt varje morgon) samt om en ensam man som sitter och väntar på avlösning någonstans på natten kl. 2.24 (Barack nr 2). Låtarna finns alla på albumet Rouge från 1980. Men endast Sara är ensam ikväll finns på nätet. Peter R Ericsons första skiva är inte på Spotify heller. Jag tog reda på att han är från Uppsala, uppväxt i Gävle och har spelat och turnerat med Anders F Rönnblom (kanske från honom han fått R:et?). Så det är möjligt faktiskt att jag sett honom någon gång med Anders på Pub Bastun i Mariehamn. Och så var det han som skrev Cornelis Vreeswijks succélåt En stund på jorden också. Men för mig förblir han den känsliga rösten i mörkret i mitt rum, på den kassetten jag bandade en gång. Det känns som om jag har fått en ny vän!

Det hörde till, om man ville verka kunnig inom rockmusiken, att man skulle känna till bluesgubbarna. Inte för att jag lyssnade så mycket på traditionell blues, som innebar en färgad man och en gitarr, jag hade bandat en gammal kassett, men ändå hade jag min lista med mina namn, som jag kunde dra till med. De var i stort dett följande: Muddy Waters, Lightnin` Hopkins, BB King, Blind Lemon Jefferson, Howlin` Wolf, John Lee Hooker och Elmore James. Någon hade skrivit en låt som hette Bright Lights Big Cities. Den minns man. De andra bluesgubbarna spelade liknande låtar, om förlorad kärlek eller flytten till storstaden från landet i sydstaterna. Kompet till låtarna, som alltid hette någonting med blues, gick efter samma mönster med omtagning av första raden, den tredje raden i H7, och sedan sista raden som drämmer till med den dräpande slutknorren: enkelt och övertygande: "You know I went home last night, sat down on my bed and cried/ I went home last night, sat down on my bed and cried/ Yeah, you know I was thinkin' about my little woman/ And at the time poor lightnin' couldn't be satisfied" (Late Night Blues - Lightnin` Hopkins). Att ha blues, betyder ju att man är i ett melankoliskt sinnestillstånd, så bluesen blir ett sätt att trösta sig. 1983 jobbade jag en halv sommar på Ålands fiskfrys som strömmingspackare. Då berättade en jazzsnubbe som jag jobbade med att Muddy Waters just hade dött. Kunde det bli mera bluesigt, med stämpelklockan, det löpande bandet och den lagstadgade kafferasten ute bland lastpallarna? Inte för mig i alla fall.

A-sida: Homework

B-sida: I Can`t Help Myself/ Stop Your Naggin`

Jag spelade in en hel konsert med Nine Below Zero från radion i början av 80-talet, och tyckte då att det här var pubrock/ bluesrock med en sällsynt energi, som närmast förde tankarna till punken. Men faktum är att Nine Below Zero är ett bluesrockband från södra London. Nära till hands ligger väl att jämföra med Joe Strummers 101:ers, Dr. Feelgood eller svenska Wilmer X. Nine Below Zero håller stenhårt i bluesskalan, i ett fruktansvärt tempo på låten Homework, som handlar rätt så traditionellt om en flicka som får sin pojkvän så ur gängorna att han inte har ro att göra sina läxor längre. Alternativt kan man tänka sig ett lite äldre par, där mannen vägrar finna sig i de krav som kvinnan ställer på honom, och som säger: Can´t do my homework anymore. Oberoende så är det fullt ös, och med ett munspels-stick som får det hela att lyfta något enormt. B-sidans I can´t help myself är en gammal soulklassiker som för tankarna till The Ronettes eller något liknande och Stop your naggin en traditionell bluesrocklåt. Hursomhelst så är Nine Below Zero definitivt ett band man ska höra live, och jag hade gett mycket för att ha fått varit med på Marquee-club i London den kvällen i slutet på 70-talet som Homework-klippet på You Tube är ifrån. Mycket svettigt!