A-sida: Solomon a Gundie

B-sida: If i didn´t love

Solomon a Gundie är en riktig ska-klassiker från 60-talet och Monty Morris en av de artister som skapade ska-musiken på Jamaica. Det är en enkel och rolig historia om en person som heter just Solomon a Gundie, vilket också lär vara en jamaicansk maträtt, som föds på en måndag, blir döpt på tisdagen, gifter sig på onsdagen, blev sjuk på torsdagen, värre på fredagen, dog på lördagen och slutligen begravdes på söndagen. Låten som lär finnas i en del versioner, låter som en vandringssägen, och har bl.a. inspirerat Shane MacGowan till låten Billie`s Bones. Det släpiga tempot i backbeatet i kombination med Morris klangfullla röst och den härliga pidgin jamaicanskan gör låten ganska så oemotståndlig. Man kommer att tänka på engelska barnverser som den om Humpty Dumpty t.ex.

B-sidans smäktande kärleksrocksteady går inte heller den av för hackor, men är mer ordinär.

A-sida: Run Joe

B-sida: Make believe

1965, när den här singeln släpptes, höll ska-musiken på Jamaica att långsamt övergå i rock steady, som sedan blev till reggae. Rock steadyn hade ett lugnare tempo än ska-musiken. En klassisk rock steady-låt är t.ex. People get ready av Max Romeo. Men Run Joe är fortfarande jamaicansk ska av bästa dignitet. Jag tycker om lättheten, lekfullheten, humorn och glädjen i den tidiga ska-musiken. Jag vet inte varifrån alla de roliga texterna kommer, men Run Joe handlar åtminstone om en man som byggde sitt hus på en annan mans land, vad nu sedan det betyder. För sedan ses han springa iväg, jagad av en annan man, och med sina byxor i handen: "Run Joe, run the fast as you can, run with the pants in your hand, Run Joe". Typiskt för den tidiga skan är sköna brassolon, här framfört av Baba Brooks band, ofta på trombon. Trots att ska har ett snabbt driv framåt känns den ändå väldigt relaxad och tillbakalutad, kanske just för den humoristiska inställ- ningen till musiken. B-sidan är mera rock steady och romantik.

A-sida: Let them free

B-sida: Another dead soldier/ Hell

Anti pasti var ett punkband från den andra punkvågen, som även gick under beteckningen Oi. De var från mittersta England någonstans. Det här är typisk treackords punk utan större finess och med en inställning att "vi orkar inte bry oss" - varken om texter eller arrangemang. Bäst kommer det väl fram i sista låten Hell, som kännetecknas av musikaliskt kaos, omtagningar och upprepningar. Mest talande är väl spottloskan i slutet. Den låt som jag hörde med Anti pasti från 80-talet, via en vän som lyssnade mycket på den här sortens musik, var Another dead soldier. Den fungerar utmärkt som antikrigslåt, för hur kan man väl bättre skildra krigets meningslöshet än genom att upprepa den enda textrad som finns i låten: "Another dead soldier, laying in the street". Man får ödmjukt tacka bandet för detta tydliga ställningstagande. A-sidans Let them free vet jag inte vad syftar på, hoppas inte på galningen som syns på skivomslaget. Kanske låten tar ställning mot stängandet av mentalsjukhus? Singeln kom 1981.

A-sida: Never again

B-sida: Death Dealers/ Two Monstrous Nuclear Stockpiles

Den här EP:n av det brittiska hardcore-punkbandet Discharge släpptes 1981. Då var den politiska stämningen i västvärlden fortfarande präglad av det kalla kriget mellan öst och väst och kärnvapenhotet. Ronald Reagan regerade i USA och Brezjnev i Sovjet. Det var en tid då politiska texter mot krig och maktmissbruk var i ropet. Till ett sound med distortade gitarrer och trummor som slår panikartat i baktakt för att hinna med skriker Discharge ut att "Aldrig igen!" en bomb, förorenat vatten som förgiftar människor i kaos, sönderslagna band mellan familjer som desperata söker sina nära och kära. Det låter mera som Motorheads Ace of spades än traditionell punk. Bland annat gitarrsolot för tankarna till hårdrocken. Låtarna på B-sidan behandlar mycket kortfattat den brittiska vapenindustrin som understöder mord i främmande land samt den frusna relationen mellan öst-och västblocket. Discharges texter är påfallande korta, nästan som dikter. Det räcker med ett par tre strofer ibland.

A-sida: El Salvador

B-sida: Chinese Rocks/ Nuclear war

På den här maxi-singeln från 1982 finns två anti-krigs-låtar. El Salvador berättar om det över tio år långa inbördeskriget i den centralamerikanska bananrepubliken El Salvador, där vänstergerillan, som startat folkupproret, och amerikanskstödda regeringstrupper tog livet av varandra. Typiskt för denna konflikt där upptänkliga brott mot FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna begicks var att USA försökte kontrollera och kväsa revolutionen genom sitt direkta stöd till militärjuntan. Det var främst på vänsterrebellernas sida som det dog människor, även barn och civila, uppemot 75 procent av alla krigsoffer. Reagan och Carter var de presidenter som stod ansvariga för slakten. Det brittiska Oi-punkbandet Insane ställer med rätta frågan: Why a revolution in El Salvador? Denna låt hörde jag på radion någon gång då den kom ut.

Även Nuclear war är emot kriget, men tyvärr kan jag inte urskilja orden i sången, och ingen text finns att få på nätet. Chinese rocks är Johnny Thunders låt i ny version.

A-sida: Sju minuter kvar

B-sida: En existentiell blues

En låt som jag tydligt minns från förut och som jag hittade på en gammal kassett är Christer Nahrendorfs Sju minuter kvar. Låten berättar om en storstad (Stockholm?) som bara har sju minuter kvar, som markcentralen säger det: "Sju minuter kvar, att se tillbaks på det som var". Sedan är allt förbi, likt i David Bowies apokalyptiska låt, Five Years, om att vi har fem år kvar. Nahrendorf beskriver olika stelnade positioner som förkroppsligar den yttersta dagen, kanske samtidskritiskt, i pensionärer och ungdomar som tröttnat på att spela flipper och som sitter lutade mot varandra och tar tripper, bingotanter i jeans och platåskor som dansar på space avenyn, skolelever som drogar för att slippa skolstressen, nöjesarbetare som ser ut som klippta ur en låt av Lou Reed osv. Allt presenteras till ett soft blues/jazzigt sound med mycket bas som avbryts av ett smäktande saxofonsolo. Mycket Bowie/ Reed i den här låten, och mycket modernt och avantgardist för att vara svenskt. Singeln kom så tidigt som 1978.

A-sida: Grillhagen Lelle

B-sida: Vandra på

En av de mest anonyma rockartister som nånsin gett ut singlar är väl Åke "Kråkan" Nilsson från Stockholm. Den här singeln som kom 1981 spelade en vän i Geta för mig på sitt rum. Han tyckte den var bra, men jag hade aldrig hört talas om mannen förut. Det var ganska så traditionell rock med texter som behandlade sociala problem och utanförskap. Har förstått att Kråkan skrivit mycket om alkoholproblem t.ex. På sätt och vis var det ju bara en fortsättning på en gammal tradition, som proggband som t.ex. Nationalteatern och Nynningen från Göteborg, stått för. Det samhällstillvända och problemfokuserande. Jag har försökt spåra Grillhagen Lelle på internet och Spotify, men den finns ingenstans. Vandra på finns dock, och den handlar om att man ska fortsätta vandra på i livet utan att se sig om. Kråkan sjunger om hur viktigt det är med ett öppet och positivt sinne, om att man själv är sin största fiende, om hur en negativ attityd till livet förpestar ens eget sinnelag, och slår tillbaka på en själv. Det är nog sant som Åke säger, men samtidigt är det just det som är det svåra för någon som hamnat i en negativ spiral: det går bara inte att säga ryck upp dig, man måste ge värme och omtanke, så att den som har det svårt tinar långsamt upp, och får förtroende för sina medmänniskor. Det kan ju vara att uteliggaren för tillfället finner sin madrass i parken mera attraktiv än att gå tillbaks till den ombonade tillvaron i stödboendet, som socialnämnden med alla sina krav ställer. Det vet man inte som utomstående, det måste man bara fråga ensamvandraren själv om.

A-sida: Thinner

B-sida: Killen blöder

Punkgruppen Radon kom från Brandbergen söder om Stockholm. Brandbergen var en del av miljonprojektet som skulle ge billiga lägenheter till miljoner svenskar i början av sjuttiotalet. Det innebar även stora, dystra höghus, och en närmast betongliknande ghettotillvaro för människorna som bodde där, med tristess, alienation och sociala problem till följd. I början av 80-talet var Brandbergen ett nedslitet problemområde, där ingen längre ville bo. Inte att undra på kanske att gruppen Radon låter som de låter. Jag hörde båda de här låtarna på Ny Våg i radion då i början av 80-talet och bandade dem på kassett. Soundet på båda låter som man skulle ha gjort en första tagning på en spelning i en källarlokal genom en billig kassettbandspelare och sedan lagt till diverse trash-ljud efteråt. Ungefär som ett halvdåligt Einsturzende Neubauten i början av sin karriär. Sången hörs knappt alls och det ska vi väl kanske vara glada för. Texterna är makabra, men helhetsintrycket är ändå charmigt. Thinner handlar om thinnermissbruk, om en kille som var thinnerfantast/ han han bara bli fjorton bast. Radon propagerar för thinner med samma intensitet som Peter Tosh raljerar över marijuanans läkande effekter, fast det är ju bara på skoj ju. Killen blöder handlar om Filips jul. Filip ligger i barnvagnen när han och hans mamma blir attackerade av två poliser. Filip dör. Raderna: "Filip hann aldrig må särsklit bra" och "Filips jul börjar inte särskilt bra/ men det är aldrig så dåligt att det inte kan bli sämre" varvat med utropen "Killen blöder!" i omvädet ger en fingervisning om den svarta humorn och den totala ironin i den här låten. Redan som 16-åring tyckte man det här var magstarkt, kittlande, och man skrattade åt sin morfars självdistans, och gav honom många tummen upp, när han tyckte att texten var "patent". Men man måste ta det här med många nypor salt och en vetskap om vart ödsligheten i Brandbergen kan driva folk, som inte har råd att bo någon annanstans, och med en enorm dos självironi. Singeln som endast finns på Spotify kom 1981.

A-sida: Johnny Come Home

B-sida: Good times and bad

1985 kom den här singeln med Birminghambandet Fine Young Cannibals. Det var deras första och a-sidan spelades flitigt på MTV. Det var där jag lade märke till den. Det var raden: "What is wrong in my life, I must get drunk every night", som bet sig fast. Och sedan det vädjande: "Johnny, we´re sorry, won´t you come on home." Man undrade vem Johnny var och vad han gjort. Och så tänkte man på hur livet kan vara så illa för någon att denna måste supa sig full varenda kväll. Jag tänker låta det vara ett mysterium fortsättningsvis. Så här i mitten på 80-talet var det glädjande med ett band som tycktes vilja något med sina texter, och som hade den rätta innerligheten, som Fine Young Cannibals hade. Mycket av den ska, som fanns uppblandad i kannibalernas musik hade så småningom ebbat ut i England. Allt tycktes gå mot uttunnad eurosyntpop, typ Eurythmics, Wham eller Madonna.

B-sidans låt har något av det James Bond-stuk som fanns t.ex. i sena The Specials sound. Det är mycket space reggae och texten ligger i bakgrunden.

Det har hänt förut, på någon irländskt inspirerad pub, att jag just innan jul haft lyckan att få höra ett band sjunga Fairytale of New York, skriven av Jem Finer och sångaren i Pogues Shane MacGowan. Sången som handlar om ett ungt, vingklippt, vinddrivet irländskt kärlekspar i New York på julaftonskvällen är en av de finaste sånger jag vet. Nu i år fick jag höra sången i Getaboden, när Getabandet Iarnrod spelade där i samband med julbocksinvigningen i Vestergeta centrum. Det trodde jag aldrig! Så med detta vill jag önska alla Musaplokis läsare en riktigt god jul!