A-sida: Grillhagen Lelle

B-sida: Vandra på

En av de mest anonyma rockartister som nånsin gett ut singlar är väl Åke "Kråkan" Nilsson från Stockholm. Den här singeln som kom 1981 spelade en vän i Geta för mig på sitt rum. Han tyckte den var bra, men jag hade aldrig hört talas om mannen förut. Det var ganska så traditionell rock med texter som behandlade sociala problem och utanförskap. Har förstått att Kråkan skrivit mycket om alkoholproblem t.ex. På sätt och vis var det ju bara en fortsättning på en gammal tradition, som proggband som t.ex. Nationalteatern och Nynningen från Göteborg, stått för. Det samhällstillvända och problemfokuserande. Jag har försökt spåra Grillhagen Lelle på internet och Spotify, men den finns ingenstans. Vandra på finns dock, och den handlar om att man ska fortsätta vandra på i livet utan att se sig om. Kråkan sjunger om hur viktigt det är med ett öppet och positivt sinne, om att man själv är sin största fiende, om hur en negativ attityd till livet förpestar ens eget sinnelag, och slår tillbaka på en själv. Det är nog sant som Åke säger, men samtidigt är det just det som är det svåra för någon som hamnat i en negativ spiral: det går bara inte att säga ryck upp dig, man måste ge värme och omtanke, så att den som har det svårt tinar långsamt upp, och får förtroende för sina medmänniskor. Det kan ju vara att uteliggaren för tillfället finner sin madrass i parken mera attraktiv än att gå tillbaks till den ombonade tillvaron i stödboendet, som socialnämnden med alla sina krav ställer. Det vet man inte som utomstående, det måste man bara fråga ensamvandraren själv om.

A-sida: Thinner

B-sida: Killen blöder

Punkgruppen Radon kom från Brandbergen söder om Stockholm. Brandbergen var en del av miljonprojektet som skulle ge billiga lägenheter till miljoner svenskar i början av sjuttiotalet. Det innebar även stora, dystra höghus, och en närmast betongliknande ghettotillvaro för människorna som bodde där, med tristess, alienation och sociala problem till följd. I början av 80-talet var Brandbergen ett nedslitet problemområde, där ingen längre ville bo. Inte att undra på kanske att gruppen Radon låter som de låter. Jag hörde båda de här låtarna på Ny Våg i radion då i början av 80-talet och bandade dem på kassett. Soundet på båda låter som man skulle ha gjort en första tagning på en spelning i en källarlokal genom en billig kassettbandspelare och sedan lagt till diverse trash-ljud efteråt. Ungefär som ett halvdåligt Einsturzende Neubauten i början av sin karriär. Sången hörs knappt alls och det ska vi väl kanske vara glada för. Texterna är makabra, men helhetsintrycket är ändå charmigt. Thinner handlar om thinnermissbruk, om en kille som var thinnerfantast/ han han bara bli fjorton bast. Radon propagerar för thinner med samma intensitet som Peter Tosh raljerar över marijuanans läkande effekter, fast det är ju bara på skoj ju. Killen blöder handlar om Filips jul. Filip ligger i barnvagnen när han och hans mamma blir attackerade av två poliser. Filip dör. Raderna: "Filip hann aldrig må särsklit bra" och "Filips jul börjar inte särskilt bra/ men det är aldrig så dåligt att det inte kan bli sämre" varvat med utropen "Killen blöder!" i omvädet ger en fingervisning om den svarta humorn och den totala ironin i den här låten. Redan som 16-åring tyckte man det här var magstarkt, kittlande, och man skrattade åt sin morfars självdistans, och gav honom många tummen upp, när han tyckte att texten var "patent". Men man måste ta det här med många nypor salt och en vetskap om vart ödsligheten i Brandbergen kan driva folk, som inte har råd att bo någon annanstans, och med en enorm dos självironi. Singeln som endast finns på Spotify kom 1981.

A-sida: Johnny Come Home

B-sida: Good times and bad

1985 kom den här singeln med Birminghambandet Fine Young Cannibals. Det var deras första och a-sidan spelades flitigt på MTV. Det var där jag lade märke till den. Det var raden: "What is wrong in my life, I must get drunk every night", som bet sig fast. Och sedan det vädjande: "Johnny, we´re sorry, won´t you come on home." Man undrade vem Johnny var och vad han gjort. Och så tänkte man på hur livet kan vara så illa för någon att denna måste supa sig full varenda kväll. Jag tänker låta det vara ett mysterium fortsättningsvis. Så här i mitten på 80-talet var det glädjande med ett band som tycktes vilja något med sina texter, och som hade den rätta innerligheten, som Fine Young Cannibals hade. Mycket av den ska, som fanns uppblandad i kannibalernas musik hade så småningom ebbat ut i England. Allt tycktes gå mot uttunnad eurosyntpop, typ Eurythmics, Wham eller Madonna.

B-sidans låt har något av det James Bond-stuk som fanns t.ex. i sena The Specials sound. Det är mycket space reggae och texten ligger i bakgrunden.

Det har hänt förut, på någon irländskt inspirerad pub, att jag just innan jul haft lyckan att få höra ett band sjunga Fairytale of New York, skriven av Jem Finer och sångaren i Pogues Shane MacGowan. Sången som handlar om ett ungt, vingklippt, vinddrivet irländskt kärlekspar i New York på julaftonskvällen är en av de finaste sånger jag vet. Nu i år fick jag höra sången i Getaboden, när Getabandet Iarnrod spelade där i samband med julbocksinvigningen i Vestergeta centrum. Det trodde jag aldrig! Så med detta vill jag önska alla Musaplokis läsare en riktigt god jul!

A-sida: Talk in Toytown

B-sida: Sub Tropical

1980 kom singeln Talk in Toytown/ Sub Tropical och med den helomvändningen från rak punk till introspektiv synt-pop för den forna punkpionjären och frontkvinnan för Londonbandet X Ray Spex, Poly Styrene. Det var en kovändning värd att nämnas i samma amdetag som den Johnny Lydon gjorde iom PiL eller då Beatles-gitarristen George Harrison på 70-talet deklarerade att nu var det brudar och snabba sportbilar som gällde och inte som tidigare sitar och indiska guruer. Eller som då när Dylan blev kristen, då jazzsaxofonisten Charlie Parker tog igen sig på sjukhuset Camarillon eller då Bowie lämnade Ziggy Stardust. Rockmusiker gör ibland sådana här nödgångsexiter, för att få andas ny luft, för att komma bort från en alltför intensiv period i sina liv. Men jag blev åtminstone ganska så överraskad minns jag då jag hörde B-sidans Sub Tropical på radion. Nu gick den fräcka tjejen, som sjungit om att hon är en kliché och som gett alla dumhuvuden fingret för bara tre år sedan på singeln Oh bondage, up yours!/ I`m a kliché, runt i en botanisk trädgård och förundrade sig över alla växter och djur som omgav henne, och sade att det här var allt hon ville se nu. Lite som med John Lennon när kärleken till Yoko överglänste de musikaliska ambitionerna med Beatles då samma år, 1980. Det må vara Poly Styrene förunnat, och jag tänker inte ropa "Judas", i likhet med de bokstavstrogna folk-Dylanfansen, då Bob tog på sig elgitarren 1965.

A-sidans Talk in Toytown är ett ganska outhärdligt hopkok av japanskt inspirerad sång och klumpiga syntslingor.

A-sida:Centerfold

B-sida: Rage in the cage

Den här singeln med amerikanska J Geils Band kom 1981, och a-sidans Centerfold var en låt som direkt bet sig fast som en snigel i örat och som har hängt med alltsedan dess. Texten är ingenting märkligt. Det handlar om en kille som upptäcker sin drömtjej i en tidning och sedan tar med henne till ett motell. Jag tolkade textraden "angels in a centerfold" som "agels in a semafor" först. Kanske kan man lite smått rikta kritik mot den lite manchauvistiska videon med skoltjejerna som likt lydiga änglar dansar omkring i klassrummet medan rockstjärnan spelar. Musiken är tradrock med nya vågen-stuk, men det är ändå gitarriffet/ sångkör-introt som biter sig fast i den här låten, dvs när de sjunger na-na-na-na-na-na... Alla musiker som knäcker en sådan slående tonföljd kan garantera sig en hit. Det gäller bara att ha tur och inspiration. Jag hör fortfarande ofta Centerfold spelas lite varstans idag, på köpcenter, radio osv.

B-sidans låt blev inte någon liknande skivhyllsvältare. Den behandlar den instängda atmosfären i en amerikansk småstad - ur den unge utbrytarens synvinkel.

A-sida: Mörrimöykky

B-sida: Bebobbahobbin

Det var inte mycket av den nya rockmusiken i början på 80-talet som österifrån tog sig över Skiftet till Åland och som fastnade på kassettens magnetband i min billiga Blaupunkt radioapparat, men en av de sångerna var barnvisan Mörrimöykky med Tammerforsbandet Popeda. I Popedas snabbtempoversion får det lilla trollet som sitter och kurar under en flugsvamp i skogen innan det hamnar i svampkorgen verkligt liv i sig. Det dansar vilt i tonårsrummet, utan att bry sig om vad mamma säger, det river ned gardinerna och drar repor i tapeten. Kanske var det lite så jag kände också - det finns något vilt purfinskt över detta, både över rockversionen och texten. Det är som om haren inte längre vill sitta i gropen i Finland, utan att den vill ut och bort på den heta motorvägen, och ned mot kontinenten. Så tack lilla Mörrimöykky att du skuttade in i min kassettbandspelare. B-sidans Bebobbahobbin är mindre punkig men mera femtiotalsrock, ungefär som om Remu Aaltonen i Hurriganes hade prövat att skriva en egen låt, på den tiden när de var stora. Singeln kom 1980, och Popeda håller fortfarande på.

A-sida: Drunk & Disorderly

B-sida: Sufferer

The Pyramids bestod av sex engelska killar av västindisk härkomst som spelade rock steady (ursprunglig form av reggae) och ska. På den här singeln som släpptes 1981 skriver de om alkoholens vedermödor i a-sidans drunk& disorderly. De går igenom ett antal alkoholtypers inverkan på humöret och hälsotillståndet och kommer fram till att upplevelsen inte kan rekommenderas. Nu vet jag inte om The Pyramids likt de renläriga rastafarierna anser att alkohol är förbjudet; kanske att de med den här låten vill varna andra i samma situation som de själva att pröva? Jag bandade låten från radion på 80-talet, antagligen från Radio Västindien. I Sufferer så sjunger Pyramids om att deras liv mycket går ut på att lida, så mycket att identiteten är en lidandes. Jag kommer att tänka på gamla Desmond Dekkers låt Israelites: "Get up in the morning slaving for bread, sir. So that every mouth can be fed, Oh, like Israelites." Om man är rasta så är man, likt de tillfångatagna israeliterna, Guds folk, i Babylon, det främmande landet - och då lider man, och hoppas att man en gång ska få återkomma till det förlorade landet. Men kanske att reggaemusikernas liv i England är mera profant än det på Jamaica, och att de dricker mera alkohol där? The Pyramids medverkade senare på ska- skinheadskivan Skinhead moonstomp.

I början på 80-talet efter att jag flyttat till Geta från Mariehamn kom jag i kontakt med många i min ålder som lyssnade på ganska så traditionell rockmusik, s.k. tradrock. Det var mycket rocktraditionen från 70-talet med band som t.ex. Pink Floyd och ELO som gick igen på den åländska landsbygden. Ett nytt band som kom fram vid den här tiden och som en av mina kompisar i Geta hade koll på var Dire Straits. Jag minns att vi lyssnade på en av de första skivorna med bandet, Communiqué, någon natt i hans rum, och att jag visst måste medge att Mark Knopfler var en gitarrist med ett alldeles speciellt mjukt sound, även om själva stilen gick i country- bluesrockens fotspår, typ JJ Cale, Eric Clapton. Min vän skröt även med att han hade upptäckt en snubbe vid namn Bruce Springsteen helt på egen hand och långt innan jag själv hörde talas om honom. Jag hade själv i slutet av 70-talet lånat skivor med grupper s.s. Hot Tuna, Sweet, Johnny Winter, Dr Hook, Tom Robinson Band och Bachman-Turner Overdrive av min kusin som hade mycket rockskivor, så visst var jag även lite fast i tradrocken, även om jag helst nämnde att jag var inne på New wave-spåret. Jag tyckte t.ex. att Status Quos boogie-rock var OK och spelade ibland en gammal kassett med bl.a. spåren Paper plane, Down deeper and down, Again samt Caroline. Låtar som jag en gång dansade mig svettig till på ungdomslokalen Furulund. Och visst klassades Ulf Lundell av den tidens rockskribenter i Schlager som en total tradrocks-föredetting, något som Uffe gav tillbaka för i många sura uppstötningar om bl.a. Håkan Lahger. Så varför nu inte yla med vargarna en gång för alla och konstatera faktum: Tradrock`n roll is here to stay, it will never die!

Stockholmsgruppen Aston Reymers rivaler är väl mest känd för "hitlåtarna" Stockholms ström och Tvål. På den här skivan som kom 1980 blandar de friskt svensk folkmusik (hambo, snoa, polska), med finska folkmelodier, danska rockballader (Gasolins Hvad gör vi nu lille du), calypso, cajunmusik, bluegrass, rock-soul, djungelmusik, serenader och skillingtryck som Nidälven. Nästan varje låt representerar en ny musikstil. Det är friskt, positivt och vågat. På skivomslaget poserar en mörkhyad rastafari ikädd svensk folkdräkt. Det var nog det omslaget som fick mig att be bibbatanterna spela skivan för mig då för länge sedan. Humorn och lättsamheten är genomgående i rivalernas texter, det är musik att dansa och vara glad till. Det var den här musiktraditionen då det inte gjorde något om man spelade fel. Man skämtade bort det, och började glatt på nytt på låten, om man var i början, och fick på det sättet publikens sympatier på sin sida. Kom man inte ihåg texten kunde man alltid sjunga raj-raj-raj. Man kommer att tänka på andra progg-amatör-band från 70-talet, där närheten till den svenska folkmusiken är en självklarhet, t.ex. Grus i dojjan. Aston Reymers rivaler var från början ett gäng gatumusikanter, och namnet lär, enligt en version, vara en parodi på Creedence Clearwater Revival. Idag får den här skivan ny aktualitet med tanke på vissa extrema politiska rörelser som förespråkar segregering mellan olika etiska grupper. Nej, friskt blandat - hälften vunnet med Aston Reymers rivaler ska det vara!