År 1983 dök det plötsligt upp en snubbe på MTV som ville deklarera att nu var definitivt 70-talets solidaritet och punken död. Han hette Taco och sjöng att man skulle "puttin on the ritz". Taco, eller figuren han föreställde, var en stel pingvin i frack, hög hatt och spatserkäpp. Han var sminkad och pudrad i ansiktet och log ett leende som inte stod Nixons watergateskandalsmile långt efter. Taco var en typ man definitivt inte skulle köpa en bil av. 1983 var i ett brytningsskede mellan nya vågen och en ny sorts glam/glitter-musik, som dansades under spegelbollar i discogrottor av den nya tidens kapare, eller yuppies. Jag förknippade direkt Taco med den andra sidans människor, motståndarna, bakåtsträvarna, cynikerna, nihilisterna. De som inte längre trodde på något slag av kamp eller uppror, som startats av hippiegenerationen och som fördes vidare av punkarna. Nu var det glamour, snabba klipp och hårda paket som gällde och inte att bry sig om sin medmänniska. "Satsa på dig själv" var den nya tidens melodi, och det var många som dansade med - till Puttin on the Ritz eller till vad som helst, som senare kom att smaka lite rave och stromboli.

LP:n Warm Leatherette med Grace Jones kom 1980. Jag lyssnade på skivan mest för att jag tyckte att den jamaicanska modellen, skådespelerskan och sångerskan Grace Jones såg så speciell ut. Det var något robotliknande kallt, hårt och mekaniskt över henne, och även över hennes musik märkte jag. Musiken kan kategoriseras som något slag av disco-reggae-funk, men ändå på ett nya vågen-aktigt sätt. Jag kan tänka mig henne i New Yorks nattclub-liv, som ett slags stor svart insekt i neonljuset. Men när jag lyssnar på skivan nu igen på Spotify så kan jag märka att det hårda är bara ett skal ovanpå något som är unikt och musikaliskt. Jag tycker bäst om reggaelåtarna, där jamaica-duon Sly & Robbie bäddar för god kvalitet i dub-soundet. Även om Grace Jones lånat låtar från andra artister på den här LP, där ingen låt är egen, så låter det väldigt grace joynskt rätt igenom. Min favorit framför alla blir avslutningsspåret Pars, där reggae blandas med fransk chanson, och där Grace sjunger på franska.

Det var väl den brittiska gruppen Spice Girls som i slutet av 90-talet myntade begreppet girlpower. Men den artist som verkligen röjde vägen för den nya kvinnliga frigjordheten "att kunna göra sin grej oberoende av vad männen tyckte och gjorde" var nog Madonna, som slog igenom med sin andra LP 1984, Like a Virgin. Före henne var det punken i England som slog sönder begreppen manligt kvinnligt, så att kvinnor kunde göra sin grej på ett mera personligt sätt. Jag minns början på 80-talet när kvinnliga soloartister steg ut med låtar som levde på sina egna villkor. Kim Wildes smått förkylda röst, när hon sjöng om sina Kids in America 1981, den tuffa gruppen Bow Wow Wow (lanserad av Pistolsgrundaren Mc Laren) med hiten I want candy samma år, Cindy Lauper med Girls just wanna have fun 1983, I eat cannibals (Toto Coelo), 1983 och den fantastiskt positiva LP:n Walking on sunshine med Catherina and the Waves från samma år. Så kom då Madonna med sin sexuella revolution (minst av samma dignitet som Princes eller Michael Jacksons) och mycket mera betydelsefull för många flera flickor, som nu såg att det gick att uttrycka sig som kvinnlig popartist. Två artister inte att förglömma var även brittiska Bananarama (Robert De Niro`s waiting, 1984)  och amerikanska Bangles (Walk like an egyptian, 1986).

Om jag tänker efter vilken den sämsta skiva jag nånsin ägt är så kommer Songs from the Sunshine jungle med Los Angeles-"punkarna" Venus and the Razorblades antagligen på första plats. Skivan som släpptes 1978 grävde jag fram i någon pafflåda i bråten på Sälj&Köp i Mariehamn, eftersom omslaget såg så punkigt ut. Jag märkte ganska så omgående min miss, men gav skivan några plågsamma genomlyssningar för att sedan göra mig av med den på något sätt. Det här är inte punk, som bandet så gärna i låten punk-o-rama vill påstå, utan seg pop-heavy-boogie-rock, med totalt ointressanta texter. Trots producenten Kim Fowleys välvilliga uppbackning för att försöka sätta Los Angeles på punkkartan så lyckas denna skiva inte ta sig upp ur de soliga kloakerna på Sunset Boulevard. Bäst känd är väl låten I wanna be where the boys are, som reproducerades från gruppen The Runaways av bandets sångerska Roni Lee. Förutom att bandnamnet Venus and the Razorblades är avskyvärt, så var det när jag spelade denna skiva, som min mamma den enda gången kom upp till vinden och sade att jag spelade hemsk musik. Det hade aldrig hänt varken förr eller senare. Så vad ni än testar hemma så testa inte den här skivan med Los Angeles-punk.

Ultimatum var ett åländskt punk/reggae-band från Geta på Åland. Vi var verksamma från 1981 till 1983. Kanske vi kunde klassificeras som Ålands första, och kanske enda, punkband. Vi hade de inre attributen: texterna på svenska, budskapet, de egna låtarna, amatörismen, energin, ilskan och glädjen. Primus motor var från första början min brorsa Stefan på gitarr och sång, som samlade bandet, till en början bestående av kompisen Bjarne (från Finström) på trummor och Mats (från Geta) på bas. I den här sättningen gjordes premiärspelningen på Pub Bastun den 3 mars 1982, som förband till KSMB och Spion 13 från Stockholm. Det var den här spelningen som chockade den sittande publiken med en tryckvåg som fick dem att flytta sig två famnar bakåt på dansgolvet, samt lockade ut killarna i KSMB ur logen backstage för att yttra de klassiska orden: "Det här är ju precis som 1977 ju!" Jag var där då, men inte medlem i bandet ännu. Med fick jag komma först efter att ha jobbat ihop till en egen saxofon genom sommarjobb på gurksalteriet i Västanträsk. Det var med den här saxofonen, som jag köpte fel sorts blad till eftersom jag trodde det var en tenorsax, jag fick komma med till Helsingfors med, för att medverka på samlingsskivan Kustrock på hösten 1982. Vi hade två låtar med på skivan som utnämnts till bland Finlands sämsta. Minnesvärda spelningar var också ett trettioårskalas i smällkalla vintern ute på Brändö bland övervintrande kollektivboende konstnärer, samt Maraton- rock på Idrottsgården. Dessutom spelade vi ett antal gånger på Bastun. Brorsan och jag har fortsatt våra musikaliska solokarriärer efter Ultimatum. Jag lägger varje månad ut nya smakprov på mina låtar här på hemsidan musaploki.se. Kolla också absolut in Stefan Nybacks skivor Tallbit, Nattskärra och Steglitsa på hans hemsida stefan-nyback-musik.webnode.se. Det är de värda!

Det hände en gång i början av 80-talet att jag gick till biblioteket i Mariehamn och bad dem spela en skiva av Gösta Linderholm för mig. Vet inte riktigt varför, men jag ville väl pröva vem han var. Kände till låtarna Rulla in en boll och låt den rulla samt den där han sjunger om "dina trosor som blev kvar på linan". Jag visste väl att han var en naturnära rocktrubadur i stil med Ola Magnell eller Gordon Lightfoot, men ändå ännu mer mot svensktopp. Men varför inte tänkte jag. Det var antagligen den här LP:n som jag lyssnade på då, även om jag inte minns låtarna nu. På Jordsmak från 1978 finns Rulla in en boll, som måste vara en av den svenska musikskattens gladaste låtar: det är medryckande zydeco, som närmast för tankarna till gotländska Di sma undar jordi. På resten av låtarna finns jordsmaken där. Det är mera melankoli och tändstickspoesi där. Men så finns Pugh Rogefeldt-aktiga låtar som Speedway och Stockholm City, som får en att misstänka att Gösta i ungdomen varit storstadsmods tillsammans med Kenta hans gäng. Men det är ändå en melankolisk skiva där livet ses liksom i bakspegeln detta.

Neil Young skrev i sina memoarer Fredsförklaring (2012) att han gärna någon gång skulle vilja göra som Bob Dylan gjorde på 60-talet, nämligen bara ta sin akustiska gitarr och ett munspel och ge sig ut på turné. Så spekulerar han i varför Dylan inte själv gör så  nuförtiden, och kommer fram till att det säkert är pga att han då skulle sakna umgänget med sitt band så mycket. Något av det bästa Dylan gjorde, enligt mig, gjorde han som argsint protestsångare/ folkmusikartist, innan han växlade över till elgitarr i samband med Newport folkfestival 1965, och albumen Highway 61 Revisited (1965) och Blonde on Blonde (1966). Jag tänker på låtar som Gates of Eden, Masters of War, Ballad of Hollis Brown, The lonesome death of Hattie Carroll, When the ship comes in, See that my grave is kept clean, It`s all right mama (I`m only bleeding), Song to Woody och Chimes of Freedom eller på de roliga "drömmarna" Bob Dylans Dream och Bob Dylans 115th Dream, för att inte glömma Mr Tambourine Man och Blowing in the wind. Det är ett speciellt drag av äkthet i de här sångerna, man hör liksom varje slag på strängarna, i kompet, bakom den gnylande rösten och det klagande munspelet. Det är soundet från den amerikanska prärien och tågen som hans idol Woody Guthrie åkte på. Många är de artister nuförtiden som gjort sin version av de här tidiga folklåtarna, eller som fortfarande drar covers på dem på sina konserter. Det var tiden i bohemkvarteret Greenwich Village i New York, som Dylan sjunger om i Talkin`New York, som etablerade honom som den akustiska protestsångare som han slog igenom som, ett språkrör för hela den framväxande och krigshatande unga generationen i 60-talets USA och övriga världen. När han sedan sadlade om till rockigare tongångar 1965 var det många folkdiggare som lämnade honom i protest, men ännu flera fans som slöt upp bakom hans led. Dylan blev mera introvert och mystisk mytisk med tiden, men fortfarande lika kompromisslös, sur och tvär mot den armé av mediefolk som försökte tolka, förstå och glorifiera honom. Men jag har mycket att vara tacksam över att den akustiska Dylans nasala röst från brorsans skivor sipprade in genom dörrspringan till mitt sovrum i 80-talets början.

Rock`n Roll Diary är ett samlingsalbum som med Lou Reeds mest namnstarka låtar från åren 1967 till 1980. Låtarna kommer i kronologisk ordning med början i karriären med Velvet Underground i New York. Varken Heroin, Berlin, Sweet Jane eller Walk on the wildside saknas på den här skivan. De är troligen bekanta för de flesta som känner till något om den här under- groundrockpoeten från The Big Apple. Jag hittade Rock `n Roll Diary på en gammal kassett som jag bandat in på 80-talet, så troligen var den här skivan det första jag hörde med Lou Reed, tillsammans med skivan Berlin. Lou Reed fick kämpa mycket i motvind under sin tidiga karriär, likt många andra som var före sin tid. Han fick lida för att tiden inte var mogen för hans William Borroughs-lika mörka poesi från livets skuggsidor kombinerad med känslig rockmusik. Det var egentligen först i och med låten Walk on the wildside (1972), som ett litet genombrott kom i solokarriären. Det var också den här låten, som handlar om det färgstarka persongalleriet runt popkonstnären Andy Warhols studio The Factory, som jag hörde först med Lou Reed någon gång på 70-talet. Före det hade just Andy Warhol tagit Velvet Underground under sina beskyddande vingar, och gett bandet synlighet genom att ordna konserter och promota Lou som rocklyriker. För den som vill få en bra översikt över Lou Reeds tidiga karriär är den här skivan en bra start. Det är få som kombinerat personlig lyrik och rockmusik så bra som han. Lou Reed dog 2013.

Den här skivan kom 1979 och jag lyssnade på den, helt eller delvis, på skivbutiken Zeipels i Mariehamn 1981. Zeipels var ett ställe man kunde gå till och hänga efter skolan, be damerna bakom disken sätta på någon skiva, och sedan få sig ett par hörlurar. Men de brukade inte vilja spela så mycket, för de ville ju att man skulle köpa skivan. Nu efteråt tycker jag det är ganska otroligt att de hade skivor med band som The Members, t.ex. The Members var ett inte så känt nya vågen/ punk-band från en liten stad norr om London, som inte tog sin punk-mission lika mycket på allvar som sina likar i London. På det här albumet mixar de snabbt punkkomp med reggae, och texterna är ofokuserade. Låtarna kan handla om ring-in-radio-underhållning eller kärlek i en hiss, och är ofta fem minuter långa. Kanske kunde musiken karakteriseras som ett lulligt The Jam som fått i sig för mycket lustgas? De spår som är punken trognast är The Sound of the Suburbs och Solitary Confinement, som handlar om hur människor som flyttar in till storstaden medvetet väljer att isolera sig i sin lägenhet. Kul ändå att höra på låtar från den här skivan igen - endast skivomslaget var bekant sedan 80-talet.

A-sida: Nelson Mandela

B-sida: Break down the door

Den här singeln kom 1984, och låten Nelson Mandela kom att bli protestlåten nummer 1 för den stora folkrörelse världen över som ville frige Nelson Mandela som satt i fängelse i Sydafrika för sitt engagemang i den politiska rörelsen ANC, vars syfte var att avskaffa apartheid-systemet i landet samt ge de svarta rösträtt. 1990 frigavs Nelson Mandela, valdes som ledare för ANC och blev Sydafrikas första svarta president i landets första demokratiska val 1994. The Specials, senare Special AKA efter att Terry Hall et co, lämnade gruppen för Fun Boy Three, kan ta åt sig mycket av äran för denna världspolitiska händelse. Låten spelades på galor och kom med på samlingsalbum världen över i mitten av 80-talet, och den gav synlighet åt ANC:s kamp mot det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika. Det är ingen tung, deklamerande låt, utan ett lätt dansant stycke med körer och blåssektion som får det att spritta i kroppen. Just dansen och musiken hade ju varit de svartas uttrycksmedel i kampen mot förtrycket, så det är helt i sin ordning att låten är sådan. Det bästa sättet att bekämpa mörka krafter är ju just genom glädje och livsenergi. B-sidans låt är ett ganska så ordinärt soulstycke.