A-sida: Devil in Disguise

B-sida: Does Your Mama Like To Reggae

På den här singeln med laidback-kungen JJ Cale, så är han inte så laidback på s. A. Det är väl den snabbaste låten jag hört med Cale. Intressantare är B-sidans blues-reggae. Det var ju många brittiska artister som vid den här tiden hade kärleksaffärer med jamaikansk reggae. Tänker på Rolling Stones, Ian Dury och Eric Clapton. JJ Cales bidrag skildrar kanske en vit medelklasskvinna som gör en turistresa till den exotiska ön i Karibien, och dansar reggae där på något turisthotell. Då kan det väl hända att någon inföding går förbi och ställer den frågan till hennes barn: " Does your mother like to reggae?" Hur som helst så känns JJ Cales bluesgitarr igen på den här låten. Singeln är från -82.

A-sida: Kärlek, ömhet och disciplin

B-sida: Nattlig visit

Kärlek, ömhet och disciplin handlar om de dygder man skulle leva upp till under den tid denna singel gavs ut, nämligen 1980. Det är de monarkistiska dygderna, speciellt disciplinen, som sattes högt, och som häcklas av Mikael Wiehe, som skrivit texten. Speciellt de ursprungligt kvinnliga, och förlegade, dygderna kritiseras här. En god kvinna skulle inte kverulera och diskutera och så vidare. Jag håller med Mikael Wiehe på alla plan. Refrängen har jag hört användas av ett svenskt punkband, ungefär samtidigt som denna singel släpptes. Men nu kommer jag inte på vilket band det var. Nattlig visit handlar om en änka som avvisar en rik man som kommer på nattlig visit, och får sig en sup. Han har vissa baktankar, men änkan håller på sin stolthet, och går ut till drämgen hellre. Mycket bra! Sådana ståndpunkter skulle man gärna se mera av idag.

Dennis "Blackbeard" Bovell är en människa jag gärna skulle träffa. Gitarrist och producent i Londonbandet Matumbi, och en verkligt mysig Beppe Wolgers-figur. Drog mig till minnes den här skivan från 1981 genom att jag kände igen omslaget. Alltid hittar man någon oexploaterad reggaeskiva kvar att skriva om! Sin vana trogen blandar Matumbi ljuv lovers-rock med mera samhällskritiska texter. Det stora antalet kärleksrelaterade sånger var väl orsaken till att jag inte uppskattade skivan så hemskt mycket för fyrtio år sedan. Låtar som Straight To My Head, där en flicka är otrogen mot en pojke (rasta) gick väl helt enkelt inte hem. Däremot SUS, Zimbabwe och chanten War upskattade jag. Ändå är det bara Zimbabwe som ger den direkta flashback-rysningen. Det är en sång med ett melodiskt tema som Björn & Benny kunde ha skrivit. Men texten handlar om det afrikanska landets frihetskamp på 70-talet. Idag har jag lättare att ta till mig de mindre militanta sångerna. Blood Of Jesus handlar om en stark tro: "The blood of Jesus runs on me/ The blood of Jesus will set me free." Inte illa!

A-sida: Inga pengar, ingen mat

B-sida: Ett steg närmare

Skanstull var ett roligt upp-tempo-band, som helst spelade ska-pop. Men på den här singeln är det närmare pop. Texterna är realistiska, handlar om betalningsbekymmer i Inga pengar, ingen mat och vad man ska göra av livet när ingenting riktigt fungerar i Ett steg närmare. Konkreta problem när man levde som musiker i 80-talets Stockholm. Jag minns att jag alltid tänkte på bandet när jag gick i Stockholm och kom till Skanstullsbron i slutet av Södermalm. Men jag gick aldrig över den bron. Ett tecken på att Skanstull var ett av de första ska-banden i Sverige var att de lyckades få med sig Dotun "Duken" Adebayo på toast på den här singeln. Singeln är från 1980.

Jag såg Hurriganes från 1974 live på TV igår. Tyckte det lät osammanhängande speciellt med Albert Järvinens egotrippar på gitarren. När jag lyssnar på Ultimatum live på Pub Bastun från 1983 är det anmärkningsvärt hur tajt allt är. Allt sitter där det ska! Det är larmigt och stökigt, som det ska vara i den pubmiljön. Det är själfullt! Hörde någon rockjournalist säga att hon hade hört så många finska punkband vid den här tiden, men att de alla lät likadant, och att man tappade sugen på dem. Men att Ultimatum var ett undantag. Vi i Ultimatum blandade punk, reggae, ska med låtar med inslag av ballad. Visst var det ju punk i ordets rätta bemärkelse, och i den kategorin var vi ju ensamma på Åland vid den här tiden, för det var ingen som kom upp med en liknande repertoar. Texterna och attityden är punk. Att göra en punkcover på Små grodorna ligger bara i tidens smak. Låten Stjärnfall får sin premiärspelning här, andra Ultimatumklassiker som Vi här på Åland är inte med. Tycker att jag kunde bidra med mitt saxofonspel som ligger som en extra dimension i soundet. Stefans texter hörs bra, och det är huvudsaken. Imponerande vilka slingor han lyckades spela på strängarna vid den här tiden. Visste inte när han hade tid att träna in det. Bjarne är en suverän trummis och Mats hänger med. Denna skiva får räknas som en raritet i undergroundskretsarna på Åland, och finns bara i ett fåtal ex.

A-sida: Tour de France (remixed)

B-sida: Tour de France

Singeln Tour de France från år 1983 är en skiva som den tyska elektropopgruppen Kraftwerk inte kunde ha ogjord. Idéen är ju hur genialisk som helst i deras ögon. Man lägger på syntarna, flämtar lite och räknar upp hur cykelloppet Tour de France går. Som en fransk version av Fahr, fahr, fahr auf die Autobahn. Så speciellt originellt är det väl inte om man ser vad industrirockarna gjort förut. Mindre sång på denna skiva, och mer överlåts till maskinerna. Helt i Kraftwerks anda.

På omslaget ser vi en djungelscen. Och visst kan denna LP definieras som något slag av primitiv djungelmusik, åtminstone vad rytmerna anbelangar. Jag försöker följa med i den sparsmakade lyriken på skivkonvolutet. Texterna är sådana som vill spränga gränser och peka framåt. De är modernistiska, som något från Henry Parlands tjugotalspoesi. Uttrycker en livshållning. Och sådan har ju alltid Kai Martin varit. Mera avantgarde än anarki. Favoriter på första sidan är "Sätt segel" och "De Nakna och Älskade". Den senare handlar säkert om Kai Martins själsfränder. De som väller fram och som "letar efter gåtor". Var det för fem år sedan, hade de kanske letat efter sanningen istället! Favoriter på andra sidan: "Det Förbjuda Landet", och framför allt "Jeriko". "Jag skakar, skakar/ av oro, av själ - / kraft och ursinne/ Jag vägrar, / ingen tilltro, / svek - etsat/ i mitt starka minne." Och Jerikos murar de ska rasa! Jag slås av hur mycket Gomer Explensch saxofonspel färgar Kai Martin & Sticks sound. Simmarna släpptes 1983.

A-sida: Sweet Home Chicago

B-sida: Jailhouse rock

Det roliga med Blues Brothers var att de rockade på som om ingenting skulle ha hänt sedan 50-talet. Och de rockar bra. På det här sättet liknar de figurerna i Aki Kaurismäkis filmer. Den här singeln är från 1980. Tematiskt anknyter den till filmen Blues Brothers från samma år, i och med att bröderna blir frisläppta från ett fängelse i Chicago. Jag vill nästan påstå att Blues Brothers version av Jailhouse rock är bättre än Elvis från femtiotalet. Det skojiga med Blues Brothers är ju också att gnuttan självironi som finns med är så stor att den kan fylla oceaner.

I tider av Anastasia, Beyonce, Rihanna, Adele och Destiny Child... Jag behöver fighting music. Jag hittade The Clashs två första album: The Clash (1977) och Give ´Em Enough Rope (1978) på Universitetsgatan i Åbo, som för övrigt är stans bästa gata för begagnad musik. The Clash är fighting music. Om Sex Pistols kanske är mera punk, så är Clash mera fokuserade. Jag kämpar för min fru, som fått en cancerdiagnos nu i vår. Jag lyssnar på låtarna I Fought The Law och Tommy Gun, och jag identifierar mig med dem. Och jag kommer att fortsätta kämpa hela mitt liv!

A-sida: Wankers

B-sida: Naturens under

Dansdepartementet representerar den lite mörka och maniska musiken. Jag försöker lista ut vad de sjunger om. Det finns ilska och desperation i sångerna. Antagligen handlar det om någon som är såld på vad businessmännen bjuder oss i den första låten. I Naturens under är jag inte så säker. Det är tung musik, men ändå dansant, så som bandets namn förtäljer. Dansdepartementet var rätt unika i sitt slag i Sverige vid den här tiden. Det är något lite på gränsen till poserande i bandets helhetsuttryck, men ändå vill jag slå ett slag för att viljan hos Syrén och pojkarna är god. Singeln är från 1985.