A-sida: Tempted

B-sida: Yap.Yap.Yap.

Squeezes musik skulle jag vilja beskriva som poprock med new wave-stuk. Outfiten till LP:n East Side Story, som jag någon gång ägt, går däremot mer mot rockabilly, som ju åter blev populärt i England vid den här tiden med akter som bl.a. Shakin Stevens och Stray cats. Låten Tempted ingår på den LP:n, och kan väl beskrivas som intelligent pop, med text om en man som står och ser sig själv i badrumsspegeln och saknar en kvinno som blivit frestad av en annan man. Det hörs att Elvis Costello producerat den här låten. Yap.Yap.Yap. däremot är rockabilly i bästa sydstatstappning med mera pianot som grund än gitarrerna. Det är lite traditionellt och tråkigt. Ungefär som tjatet yapyapyap som utgör refrängen. Singeln släpptes 1981. 

A-sida: Rejoice

B-sida: Daddy Was No Murderer

Det var B-sidan av den här singeln med den brittiska reggaegruppen Capital Letters som jag hörde på radion tidigt 80-tal. Eller egentligen så är denna singel från 1980 på spanska, men låten finns på singeln. Daddy Was No Murderer är bästa möjliga brittreggae, en låt som fastnar obönhörligt. På typiskt poppigt manér bubblar låten fram från något svart ghetto i Wolverhampton, nära Birmingham, som producerade en hel del rootsreggae på 80-talet, med artister som bl.a. Steel Pulse, UB 40 och Musical Youth. Lika trovärdigt som The Clashs deklaration "Daddy was no bankrobber" eller Bob Marleys "I shot the sheriff, but I didn`t shoot no deputy" framhåller Capital Letters att "min pappa var ingen mördare" i en tid då många svarta misstänktes både för det ena och det andra i ett samhälle präglat av Margret Thatchers polislagar om arrestering av misstänka element på gatorna. Det är ur den kulturen som låten uppstått.

A-sida: Törnrosa

B-sida: Betongklump genom köksfönstret

Det mest avantgardiska syntrock-bandet i Sverige var Ståålfågel. De kunde förena trummaskiner och syntarnas iskyla med bas och gitarr. Och de var aldrig blaserat trötta, utan alltid engagerade socialt. Som i B-sidans låt på den här singeln från 1981, då de skildrar en verklig händelse med en äldre dam som plötsligt fick in en betongklump genom sitt köksfönster på fjärde våningen. Texten påminner om många av dem som fanns med på LP:n Sällskapa mig genom natten från samma år. Där blandades vardagsliv med sciense fictionaktiga berättelser, t.ex. om en tät familjeman som fick sitt hus invaderat av främligar en morgon. Det fantastiska draget finns också med i Törnrosa, som beskriver hur man kan knäppa på sleep-knappen och ändå navigera sig fram i tillvaron. Kanske en överlevnadsstrategi, kanske något beklagansvärt. Jag gillar Ståålfågel.

A-sida: Stupid Girl

B-sida: Young Lust

Om man är på väg till Sveriges bästa pingisaffär i Stockholm för att köpa pingisbollar kan det vara att man får syn på en låda med LP-skivor tillhörande Stockholms skivbörs. Och där kan det ligga en billig skiva med Ellen Foley, från 1979, som du möjligen känner igen. Ja, både namnet och skivan - och du köper den. Men vad har du hört innan med Ellen Foley? Jo, Stupid Girl hette ju låten som måste ha sipprat in och fastnat på magnetbandet bakom öronen någon gång 1980. Kollade upp låten på You tube, och visst kände jag igen den. Låten är ju helt suverän, har ett tätt rockkomp och en smula imbicill text om en tjej som verkligen försöker sitt yttersta, men ändå alltid förblir en dum tjej, i andras ögon. Men om man inte försöker alls, så då blir det ju ingenting. Så här tycker man ju om den där dumma tjejen, och jag tror att Ellen Foley här sjunger med väldig självironi, för kanske är det hon själv - som blir en sådan där tjej, i rockbranschen. Singeln som kom 1979 ger mersmak. Tur att jag köpte det där albumet då, på väg till pingisaffären.

A-sida: Lång het sommar

B-sida: Vem tror du att du är

När jag nu lyssnar på Lång het sommar, inte att förväxla med Tom Robinson Bands hit från 1978, slår det mig att jag hört låten förut. Det här är skön, harmonisk svensk poprock från 1981. Låten handlar om att det blivit sommar i stan, tanken i bilen är full och äventyret står för dörren. Med i bilden finns förstås också någon kvinna. Det är stämsång och gitarriff som sitter på sin plats. Kan det vara en ung Niklas Strömstedt som sjunger? Låten får mig att längta till sommarledigheten, fast dit är det över sju månader, och utanför faller de sista löven från trädet samtidigt som regnet smattrar på taket. B-sidans Vem tror du att du är överraskar mig. Här är LLB argare, när man gisslar skitpratande smilfinkar. Låten är traditionell boogierock som får mig att vilja ställa mig upp och dansa. Singeln var en positiv överraskning.

När man lyssnar på Ensamma hjärtan är man alltid garanterad full valuta för pengarna och lite till. Ensamma hjärtan live i Oslo i september 1981 betyder att slutresultatet är något mycket mycket mera än summan av delarna. I början kände jag igen låtarna som jag inte hört av bandet tidigare på skiva: The Message, Författaren och Djävla skit hade jag ju hört i radion, också då live. Men The Message gick då på svenska, med låtraden: Missförstå mig rätt, men det är inte så lätt att glömma... Författaren och Djävla skit är två låtar som är väldigt representativa för sångaren Gunnar Danielsson som gjort dem. Det handlar om drömmar och ambitioner, samt det nesliga i att livet inte alltid går som man hade tänkt. Jag tänkte efter sidan A att B-sidan knappast kan bli bättre, men blev överraskad. Coverversionerna av Doors When the Music`s Over (Bomben kommer), Lennons A Working Class Hero samt medleyt med Stones och The Who som startar med Jumping Jack Flash bränner slutligen ned den sista skyddade hinnan mot omvärlden och fullständigt raserar murarna. Det får mig att förstå storheten i originallåtarna, samtidigt som Ensamma hjärtan gör dem i sin egen åttiotalstappning. Bara det att Gunnar inte går upp ett tonsteg när han sjunger A working class hero is something to be, får mig att förstå att detta är något unikt. 

Det generösa med Ensamma hjärtan märks även på innerpåsen till skivan, som är utformat som ett spel med kloka och roliga vardagsråd till alla lyckosökande hundar. Jag är glad att jag hittade den här skivan.

A-sida: Ta pengarna och stick

B-sida: Mer än en vän

Plötsligt bubblar Ta pengarna och stick samt bandet Strix Q upp i mitt trötta sinne. Tydligen så hade låten lagt sig där någon gång då i början på 80-talet. Det var bara den raden: Ta pengarna och stick! som upprepades. När jag nu kollar låten på Spotify, så märker jag att den handlar om prostituerade, ett slags allmänt accepterat fenomen i sjuttiotalets Stockholm. En flicka som bara är en leksak för den gråklädde businessmannen. Ta pengarna och stick är vad hon får höra när han har fått sitt. Kanske Strix Q var lite av nattfjärilar ändå, som grävde under ytan i storstadsnattens liv?

A-sida: Världen tillhör dom vackra

B-sida: Vi försöker glömma

Alltid när jag åker in till Stockholm med buss från Grisslehamn eller Kapellskär och passerar Mörby så tänker jag på Mörbyligan. Bandet som förenar krass social diskbänksrealism med tät boogierock. Men denna singel som spelades in en mörk och kall natt i mars 1979 lyckas inte lyfta. Man väntar på att det ska braka loss, men det händer inte. En balladaktig inledning med den sedvanliga ironiskt häcklande kvinnliga sångaren avlöses av stackatotrummor utan bas (som det låter) och så tillbaka till balladspåret igen. Det är historien om Sussies mamma (är det samma Ensamma Sussie, som Mörbyligan sjungit om förut) som präntar i Sussie att världen tillhör dom vackra och att Sussie måste anpassa sig. Det är ett angeläget budskap förstås, liksom låten på B-sidan, där man försöker glömma att man tvingas att  leva i ett skitsamhälle. Låter som samma sång som i södra förorterna vid den här tiden. Vet inte hur Mörby står sig i statistiken, men Mörby centrum är ju en del av Danderyds kommun, som av hävd tillhör Stockholms läns rikaste delar.

A-sida: Crash Slowly

B-sida: Yearning

Minns att jag såg syntbandet Strasse i TV med sin Crash Slowly. Det måste ha varit någon gång i samband med att den här singeln släpptes, 1981. Minns att jag tyckte att de var töntiga, vilket jag tyckte om alla syntband då. Det var en teatralisk show, med en sångare som stod liksom och körde en bil, som för att dirigera mot den slutliga undergången. Nu när jag lägger singeln på skivtallriken möts jag av rätt så distinkta syntar, som lägger ett inte helt oattraktivt beat. Texten däremot förstår jag inte: någonting destruktivt romantiskt om att köra in i dimman på många sätt, likt sjuklingen på Dardels målning Den döende dandyn, som tagits in på akuten efter för hårt festande på någon av Göteborgs trendigaste danshak. Det är en värld som inte säger mig något överhuvudtaget. Men det var väl så modet var just då. Att singeln är producerad av syntrambon Midge Ure har väl nog bidragit till den höga ljudkvalitén. B-sidans Yearning är inte bra.

A-sida: Babels torn

B-sida: Vargtimme

1985 kom singeln med ledmotivet till TV-serien Åshöjdens BK, Babels torn, ut. Minns att jag såg någon del av serien på TV, och jag har också läst någon av böckerna i serien skrivna av Max Lundgren om fotbollsklubben, som tar sig upp till högsta divisionen med hjälp av talkoanda och den fenomenale tränaren Bagarn. Det var väl i det närmaste det första en fotbollsspelande grabb på 70-talet kunde tänka sig att läsa, och även rekommendera till andra fotbollsspelande grabbar i samma ålder. Men när jag lyssnar till låten nu, så kan det vara att jag minns svagt några tongångar, men inte mera. Texten om Babels torn, som reser sig till himlen som en symbol för språkförbistringen, får jag inte grepp om. Men jag sluter mig till att det motsatta gällde i Åshöjdens BK, för där var det minsann gemenskap och förståelse så det räckte. Vad låten Vargtimme handlar om kan jag inte lista ut. Men beatet är typiskt Hylander när han är som bäst. Man längtar till tider när man kan/kunde uppleva vargtimmen.