A-sida: Fantomer

B-sida: En bomb

Jag har sett stockholmsbandet Spion 13 ett par gånger på Pub Bastun. Det kan vara att de spelat flera gånger där. Ändå minns jag bara en låt med dem, och den hette Spion City, tror jag. Minns inte heller riktigt hur de såg ut. Kanske min dunkla minnesbild beror på att Spion 13 alltid var förband till något annat band, s.s. KSMB. När jag nu hittade den här singeln från 1983 i skivbörsarna i Stockholm, så var det ju klart att jag skulle köpa den. Jag spelar den, men inte heller nu får jag någon flashback. Snabbt tenderar det att gå åtminstone, på B-sidans En bomb så hastigt att jag undrar om jag spelar singeln på rätt varv. Att Spionerna dessutom har en kvinnlig sångare bidrar väl också till min villfarelse. Lyckats inte luska ut hur texten till En bomb går, men jag misstänker att det är "det vanliga bombhotet", som upplevdes så starkt under det kalla krigets slutskede. I Fantomer så ges en behövlig självförtroendehöjare åt alla dem som gav staden färg och fantasi genom att våga vara just dem de var, och säga just det som behövdes sägas. Dem som det råder sådan brist på idag överallt.

1987 sjöng Morrissey i The Smiths orden "It tells nothing to me about my life" om den musik som då spelades runtomkring på alla diskotek i England. Samma kan jag känna nuförtiden om den själlösa elektroniska musik, som låter på samma sätt oberoende av artist. Det var inte förrän Patrik Dahlblom på Nya Åland skrev en kolumn om hur svårt han hade, under en resa med bilstereon på, att lyssna på dagens musik, som jag förstod att jag inte var ensam - han gav också ett namn på det sätt på vilket många artister idag förställer rösten. Det berättade något om mitt liv också. Ännu närmare kom han i en rolig kolumn för ett par månader sedan, då han under rubriken "Med Boomtown Rats till lagtinget" skrev om hur han pga av en diskussion om Boomtown Rats musik med någon kollega höll på att glömma tiden han bokat in för ett reportage om lagtingsvalet på självstyrelsegården. Det kom också nära mig. Minns hur jag checkade råttornas LP på dåvarande Zeipels, och funderade på om det var punk eller inte, någon gång runt 1980, då man hade koll på skivaffärerna i stan. Ännu närmare kom Nya Åland både själsligt och geografiskt när den unga sportreportern Ivar Jansson berättade om sin barndoms kärlek till Bob Marleys LP Survival. Familjen brukade spela den kassetten då de åkte och handlade till Getaboden. Han önskade att någon av läsarna kunde ge honom den förlorade kassetten i present. Sagt och gjort: nästa dag låg det en inbandad kassett med Marleys Survival i Nya Ålands postlåda på Esplanadgatan i Mariehamn! 

A-sida: Vackra livet

B-sida: Marrakesh (Remix)

1983 kom singeln Vackra livet med två låtar som ingick på albumet Peep Show. Känns som att det tydliga rockstuket från LP:n Venuspassagen två år tidigare har fått lämna utrymme åt något mera dekadent syntrockigt, i Marrakesh med inslag av exotiska kryddor, kameler och sand från det fjärran östern. Kanske en oundviklig utveckling för nya vågen-rockband en bit in på 80-talet, men ändå lite synd. Den stora frågan vid den här tiden var väl om man skulle ta med syntar eller inte. Några band gjorde det med lyckat resultat, som Imperiet. Andra gjorde väl det av brist på inspiration eller för att de kände att de måste. Kanske är det det som avses med det vackra livet som man sjunger om i första låten. Låtarna på singeln andas mera Nurnberg 47 i filmen G från 1982 än  Reeperbahn anno 1981.

A-sida: Pengar

B-sida: Traktor

Såg i TV någon gång då det begav sig en som sjöng om traktor, traktor. Påminde kanske lite om Elvis Costello vad jag kan minnas. Och det måste ju ha varit Traste och hans superstarar som var i farten. För denna låt börjar och slutar precis som en traditionell femtiotalsballad, men där i mitten av låten, så ökar tempot. Det var nog det jag minns: traktor, traktor. Singeln kom redan 1979.

A-sida: Tempted

B-sida: Yap.Yap.Yap.

Squeezes musik skulle jag vilja beskriva som poprock med new wave-stuk. Outfiten till LP:n East Side Story, som jag någon gång ägt, går däremot mer mot rockabilly, som ju åter blev populärt i England vid den här tiden med akter som bl.a. Shakin Stevens och Stray cats. Låten Tempted ingår på den LP:n, och kan väl beskrivas som intelligent pop, med text om en man som står och ser sig själv i badrumsspegeln och saknar en kvinno som blivit frestad av en annan man. Det hörs att Elvis Costello producerat den här låten. Yap.Yap.Yap. däremot är rockabilly i bästa sydstatstappning med mera pianot som grund än gitarrerna. Det är lite traditionellt och tråkigt. Ungefär som tjatet yapyapyap som utgör refrängen. Singeln släpptes 1981. 

A-sida: Rejoice

B-sida: Daddy Was No Murderer

Det var B-sidan av den här singeln med den brittiska reggaegruppen Capital Letters som jag hörde på radion tidigt 80-tal. Eller egentligen så är denna singel från 1980 på spanska, men låten finns på singeln. Daddy Was No Murderer är bästa möjliga brittreggae, en låt som fastnar obönhörligt. På typiskt poppigt manér bubblar låten fram från något svart ghetto i Wolverhampton, nära Birmingham, som producerade en hel del rootsreggae på 80-talet, med artister som bl.a. Steel Pulse, UB 40 och Musical Youth. Lika trovärdigt som The Clashs deklaration "Daddy was no bankrobber" eller Bob Marleys "I shot the sheriff, but I didn`t shoot no deputy" framhåller Capital Letters att "min pappa var ingen mördare" i en tid då många svarta misstänktes både för det ena och det andra i ett samhälle präglat av Margret Thatchers polislagar om arrestering av misstänka element på gatorna. Det är ur den kulturen som låten uppstått.

A-sida: Törnrosa

B-sida: Betongklump genom köksfönstret

Det mest avantgardiska syntrock-bandet i Sverige var Ståålfågel. De kunde förena trummaskiner och syntarnas iskyla med bas och gitarr. Och de var aldrig blaserat trötta, utan alltid engagerade socialt. Som i B-sidans låt på den här singeln från 1981, då de skildrar en verklig händelse med en äldre dam som plötsligt fick in en betongklump genom sitt köksfönster på fjärde våningen. Texten påminner om många av dem som fanns med på LP:n Sällskapa mig genom natten från samma år. Där blandades vardagsliv med sciense fictionaktiga berättelser, t.ex. om en tät familjeman som fick sitt hus invaderat av främligar en morgon. Det fantastiska draget finns också med i Törnrosa, som beskriver hur man kan knäppa på sleep-knappen och ändå navigera sig fram i tillvaron. Kanske en överlevnadsstrategi, kanske något beklagansvärt. Jag gillar Ståålfågel.

A-sida: Stupid Girl

B-sida: Young Lust

Om man är på väg till Sveriges bästa pingisaffär i Stockholm för att köpa pingisbollar kan det vara att man får syn på en låda med LP-skivor tillhörande Stockholms skivbörs. Och där kan det ligga en billig skiva med Ellen Foley, från 1979, som du möjligen känner igen. Ja, både namnet och skivan - och du köper den. Men vad har du hört innan med Ellen Foley? Jo, Stupid Girl hette ju låten som måste ha sipprat in och fastnat på magnetbandet bakom öronen någon gång 1980. Kollade upp låten på You tube, och visst kände jag igen den. Låten är ju helt suverän, har ett tätt rockkomp och en smula imbicill text om en tjej som verkligen försöker sitt yttersta, men ändå alltid förblir en dum tjej, i andras ögon. Men om man inte försöker alls, så då blir det ju ingenting. Så här tycker man ju om den där dumma tjejen, och jag tror att Ellen Foley här sjunger med väldig självironi, för kanske är det hon själv - som blir en sådan där tjej, i rockbranschen. Singeln som kom 1979 ger mersmak. Tur att jag köpte det där albumet då, på väg till pingisaffären.

A-sida: Lång het sommar

B-sida: Vem tror du att du är

När jag nu lyssnar på Lång het sommar, inte att förväxla med Tom Robinson Bands hit från 1978, slår det mig att jag hört låten förut. Det här är skön, harmonisk svensk poprock från 1981. Låten handlar om att det blivit sommar i stan, tanken i bilen är full och äventyret står för dörren. Med i bilden finns förstås också någon kvinna. Det är stämsång och gitarriff som sitter på sin plats. Kan det vara en ung Niklas Strömstedt som sjunger? Låten får mig att längta till sommarledigheten, fast dit är det över sju månader, och utanför faller de sista löven från trädet samtidigt som regnet smattrar på taket. B-sidans Vem tror du att du är överraskar mig. Här är LLB argare, när man gisslar skitpratande smilfinkar. Låten är traditionell boogierock som får mig att vilja ställa mig upp och dansa. Singeln var en positiv överraskning.

När man lyssnar på Ensamma hjärtan är man alltid garanterad full valuta för pengarna och lite till. Ensamma hjärtan live i Oslo i september 1981 betyder att slutresultatet är något mycket mycket mera än summan av delarna. I början kände jag igen låtarna som jag inte hört av bandet tidigare på skiva: The Message, Författaren och Djävla skit hade jag ju hört i radion, också då live. Men The Message gick då på svenska, med låtraden: Missförstå mig rätt, men det är inte så lätt att glömma... Författaren och Djävla skit är två låtar som är väldigt representativa för sångaren Gunnar Danielsson som gjort dem. Det handlar om drömmar och ambitioner, samt det nesliga i att livet inte alltid går som man hade tänkt. Jag tänkte efter sidan A att B-sidan knappast kan bli bättre, men blev överraskad. Coverversionerna av Doors When the Music`s Over (Bomben kommer), Lennons A Working Class Hero samt medleyt med Stones och The Who som startar med Jumping Jack Flash bränner slutligen ned den sista skyddade hinnan mot omvärlden och fullständigt raserar murarna. Det får mig att förstå storheten i originallåtarna, samtidigt som Ensamma hjärtan gör dem i sin egen åttiotalstappning. Bara det att Gunnar inte går upp ett tonsteg när han sjunger A working class hero is something to be, får mig att förstå att detta är något unikt. 

Det generösa med Ensamma hjärtan märks även på innerpåsen till skivan, som är utformat som ett spel med kloka och roliga vardagsråd till alla lyckosökande hundar. Jag är glad att jag hittade den här skivan.