A-sida: Soul Makossa

B-sida: Lily

Redan 1972 släppte den kamerunske saxofonisten Manu Dibango singeln med låten Soul Makossa, som kom att bli hans internationella genombrott. Låten har mixats om otaliga gånger efter det och getts ut i nyversioner, också av artisten själv. Jag vet inte i vilken version jag själv hörde den första gången, eller var det så att jag själv ägde något skivexemplar med låten? Jag vet bara att artistnamnet Manu Dibango plötsligt dök upp i huvudet och med honom direkt låttiteln Soul Makossa. I original så är det ganska lugna rytmer bakom manus fenomenala saxspelande, och inte mycket annan text än just raden Soul Makossa, som upprepas genom hela låten. man tänker direkt på en annan känd saxofonist från Afrika, nämligen Fela Kalakuti från Nigeria. Kanske ändå att Manu Dibango håller sig mera till jazzfunken, i jämförelse med Fela, som hade tyngre afrikanska rytmer i bagaget. Hur som helst vill jag hävda att Soul Makossa är en liten pärla, inte minst för den som gärna skulle vilja lyssna in sig på afrikansk musik.

A-sida: Amazin` Man

B-sida: Findin` De Lady

Under artistnamnet Idi Amin gav den engelske satirikern John Bird år 1975 ut den här singeln som drev med den ugandiska diktatorn Idi Amin. Här imiterar han Idi Amin som får skryta om sig själv och om hur bra han är. Inte för att jag vet hur Idi Amin lät, men jag kan tänka mig att det var ungefär så här - om han var på gott humör. Sanningen att säga var han ju en grym massmördare. Men jag gillar den engelska satirgenren, som även fungerar inom musiken. Och jag minns att den här låten på sin tid fick stor spridning. Så stor att det kom en svensk version, som gick ungefär att "Idi Idi Idi Amin/ Ingen är som han/ Han är bäst i stan" eller något ditåt. Förutom texten så är melodin och rytmen väldigt bra. Skulle gärna höra något liknande om Kim Jong Un.

Ett av de mest långlivade kultbanden inom rocken är väl Kiss. Redan på sjuttiotalet minns jag den otroliga vurm som detta band skapade omkring sig. Var och varannan yngling samlade väl då på posters med Gene Simons och grabbarna samt diskuterade vem av rollfigurerna i bandet som var häfigast, var det Gene med tungan, blodet och eldsprutandet eller var det månne någon annan. Det var så mycket mera än rock - enligt devisen som gäller för många hårdrocksfans fortfarande: hälften är scenshow, hälften är musik. Den enda låt jag känner till med bandet är Ladies Room, som jag minns sjöngs med en djup basröst, av, möjligen, den eldsprutande draken. Även idag ser jag personer i min ålder som har en etablerad position i samhället som kan komma till jobbet med en Kiss-tröja (likadant gäller Ramones). Men tyvärr räcker det bara med att man tittar lite extra länge på tröjan för att de ska lämna den hemma i fortsättningen (har de möjligen ett Kiss-altare i sovrummet som de hemligt knäböjer vid innan läggdags?). Ja, det enda jag fick ut av Kiss-vurmen var att de likt Fantomen inte ville avslöja sitt ansikte. Men så var de ju ändå där i någon veckotidning sedan under sina riktiga identiteter, och jag fick se hur de såg ut bakom maskerna. Men inte dog jag för det. 

A-sida: Bette Davis Eyes

B-sida: Miss You Tonite

Kim Carnes är en sångerska från Kalifornien, som fick en hit med låten Bette Davis Eyes 1981. Sången, som ursprungligen skrevs av Donna Weiss och Jackie Deshannon 1974, berättar om den franska skådespelaren Bette Davis ögon. De lär ha haft en stark suggestiv kraft som som säkert blev många unga casanovors öde. Låten är rätt typisk för det tidiga åttiotalet med glassiga syntslingor till ett tajt rockbeat, helt enkelt ett framgångsrikt sätt att göra om en gammal och bortglömd sång. Att sedan Carnes sjunger med en röst som påminner om en kvinnlig Rod Stewart gör inte saken sämre. Men på något vis kan jag se genom dimridåerna att Kim Carnes inte är en artist som hade tillräckligt med egen personalitet för att göra något större. Det blir lite poserande över det hela. Annat hade det varit om hon gjort en egen låt som istället för Bette Davis handlat om den svarta funkexplosionen Betty Davis, som jag av någon konstig anledning helt missat. Eller kanske Gary Gilmores Eyes - fast den var ju redan skriven då.

A-sida: Running Free

B-sida: Burning Ambitions

Av alla hårdrocksband då i början i 80-talet så var säkert på basen av alla tygdekaler på jeansjacksryggar man kunde räkna på Åland Iron Maiden ett av de absolut mest populära. Och visst hörde jag låten Running Free redan då, utan att kunna koppla det till just denna skara fotbollsälskande engelsmän. Nu lyssnar jag på den igen och märker att låten är helt ok. Den har ett hårt trumkomp genom hela låten och en sektion där sologitarren inte alls flippar ut för mycket. Kort sagt: jordnära heavy med en sång som berättar om viljan att vara frigjord från alla yttre bojor. Jag som trodde att många åkte på deras konserter främst på grund av scenmonstret Eddie. Nu vet jag bättre. Och inte blir bandet heller sämre av att det spelade en fotbollsmatch mot IFK Mariehamn någon gång på 90-talet. Minns inte vem som vann. Singeln kom 1980.

Det känns viktigt att kommentera bandet Dexys Midnight Runners från Birmingham i England, som 1980 gav ut albumet Searching for the Young Soul Rebels, och i och med detta kom in med ett helt nytt sound i den brittiska popen. De kombinerade sin brassbaserade storbandssoul med känslig sång och texter som kändes så litterära att de kunde varit skrivna av en litteraturstuderande vid Camebridge. Det var uppräkningar av välkända engelskspråkiga poeter med en appell till det unga gardets känsliga soulrebeller. Musikaliskt hade trombon, trumpet och saxsektionen minst lika stor inflytelse som bas, trummor och gitarr. Men det var också sångaren och frontfiguren Kevin Rowlands närmast kvidande sång, som man lyssnade till. Där fanns både passion, vilja och en massa undertryckt vrede eller frustration. Jag hade skivan, liksom många andra vid den här tiden, och förstod att det var en klassiker redan då. Innan jag gjorde mig av med den i samband med pengaproblemen. Som så många brittiska band var Dexys noga med att marknadsföra sig även stilmässigt. 1980 klädde man sig i jeans, svarta bomberjackor och munkmössa. Märkligt sedan att det blev något slag av keltiskt zigenarstuk 1982 i.o.m. att Too-Rye-Eye utkom. För trots att Dexys tog sig in på listorna då var den skivan inte alls lika bra som den första.

A-sida: Start Me Up

B-sida: No Use In Crying

1981 kom singeln Start Me Up med Rolling Stones. Före det vet jag inte riktigt när stenarna hade haft en riktig hit. Minns när min rock-kusin gnolade på en massa Rolling Stones-låtar och sade att han hade rockrötter. De rockrötter som jag möjligen saknade, eller åtminstone: det var inte samma rockrötter som han hade. För jag hade i det närmaste hoppat över hela sextiotalet, med undantag för Beatles och Dylan. Under punkeran i England var Rolling Stones-gubbarna närmast en spottkopp och ett skällsord, även fast några av punkbanden kanske senare tog sitt förnuft till fånga. Och, om punken var en ny kraft som stormade in runt 1977, så förpassades väl Stones närmast till en förlegad rockmyt med drogmissbruk och överdådigt leverne. Men kanske det var före Mick Jagger började jogga dagligen i Hyde Park? Och i videon till Start Me Up ser han sannerligen ut att vara i god form. Det här är en låt som ofta fått vara första låt på Rolling Stones konserter, och som garanterat tänder publiken. För det är redan från början en närmast klassisk rocklåt, i stil med Satisfaction och Honky Tonk Woman. Vilket beat alltså! Från 80-talet minns jag bara låten Neighbors till, som Stones komponerade, och efter det ingenting. Men vadå, det finns låtar så det räcker, för detta, nu världens mest klassiska, och fortfarande aktiva, rockband.

1984 släppte Peffan-i-vasa-orienterade rockbandet Victor Hurmio & Fetknopparna ut en EP med fem låtar. En av låtarna hette AIDS. AIDS var ett gissel som låg i tiden och som skövlade sina offer, främst i de större städerna. Det förskräckliga med farsoten kunde inte hindra Victor Hurmio och hans kumpaner att ännu en gång ta ett humoristiskt grepp om hela saken. Det må vad att låten nuförtiden är utrensad från alla Spotify- och You Tube-listor, men jag minns att en kompis spelade låten för mig hemma hos sig. Raden: "Han hade A I D S, han hade aids" framfördes med just den komiska pondus som kom att bli bandets kännetecken. Tydligen var ingenting för allvarligt för att skämtas om för dessa pedagogikrockare med solglasögon och svarta kavajer. De hade också en låt som gick: "Nej nej, jag spelar inte squash", där de menar att den bästa motionen får man i sängen. Så var humorn på den tiden i den lilla byn Evitskog i västra Nyland i Finland.

A-sida: Down Under

B-sida: Crazy

Australiensisk rock har för mig nästan bara förknippats med att jag visste att AC/DC kom därifrån. Och sedan att en utbyteselev från down under undrade om jag hört talas om The Laughing Clowns. Men det var innan jag hörde Men At Works promotionlåt Down Under, som riktigt lyfter fram Australien på rockkartan. Jag levat med en konstig uppfattning om Australien som ett kulturlöst land fyllt med öken och får. Men egentligen har väl allt som jag kommit i kontakt med därifrån, från INXS till Crocodile Dundee varit trevligt och välkomnande. Så tror jag människorna är där med, eller som Men At Work sjunger, "Do you come from the land down under/ Where women glow and men plunder". Låten är så positiv och medryckande så att man har svårt att låta bli att boka en direkt flygbiljett till denna kontinent genast. Men att allt som kommer därifrån inte är lika glammigt är väl Nick Cave ett utmärkt exempel på. Eller kanske han fick sina första rynkor i pannan och påsar under ögonen då han bodde i Berlin i början av 80-talet? Men som sagt Australien levererar (goda produkter). Singeln kom ut 1981.

A-sida: Don`t Wake The Lion

B-sida: Don`t Wake The Lion (Version)

Don`t Wake The Lion är en singel med den jamaikanska sångtrion The Itals från år 1978. Låten är rootsreggae av bästa slag med sköna sångharmonier och piggt bubblande reggaerytmgryta i kompet. Texten uppmanar till att inte väcka det sovande lejonet, som du kan äta upp dig, så att det bara blir en benhög kvar. Man bör komma ihåg att lejonet är en symbol för His Imperial Majesty himself king Haile Selassie i rastatron, samtidigt som det är ett djur som förknippas med det förlorade hemlandet Afrika. Vet inte hur jag kom över låten, som är en riktig reggaeklassiker. Säkert har jag bandat den på någon kassett. Sida B är en version av samma låt med The Revolutionaries.