För alla som brukar se på Solsidan i TV är seriens skapare Felix Herngren (alias Alex i serien) bekant. Inte så många vet eller minns kanske att Felix brorsa Måns Herngren hade ett TV-program med mycket musik och spex 1985 i TV. Programmet hette Tutti Frutti. Jag minns tyvärr ingenting av musiken som spelades där. Det lär mest ha varit aktuella musikvideor, men jag minns Måns frisyr, samt hans robotdans som han alltid inledde programmet med. Så minns jag också, av någon outgrundlig anledning, att han försökte förklara bokstaven H. Jag tyckte att Tutti Frutti var ett kul program, mycket roligare än Cia Bergs (från popgruppen Ubangi) Baggen, som jag inte heller minns någon musik ifrån. Den som vill spana in den fyrtio år gamla TV-underhållningen kan kolla några klipp som ligger på Youtube. Synd att det inte finns utrymme för sådana här program i dagens TV.

A-sida: The Nej tack-jump

B-sida: Terrafirmafesten

The Nej tack-jump är Povel Ramels personliga bidrag till och inlägg i den omröstning om utbyggnaden av kärnkraften som ordnades i Sverige i mars 1980. I och med att man köpte singeln, så stödde man linje 3, dvs den sida som röstade för ett totalstopp mot utbyggnaden av kärnkraft. Jag har aldrig hört Povel Ramel så politisk förut, trots att han behåller sin galet roliga stil. I The Nej tack-jump räknar han upp en otalig mängd av -kraft och kärn- och publiken skriker ja eller nej, beroende på om de gillar det eller ej. Det är bara vid kombinationen kärnkraft, alternativt atomkraft, som svaret blir nej. Jag minns det där gula märket med den röda solen som folk som var kärnkraftsmotståndare bar då i början av åttiotalet. Bakom oviljan mot kärnkraft låg Harrisburgolyckan 1979 i färskt minne. Jag minns att jag själv var inne på samma linje som Povel Ramel.

Danska nätter är ett dubbelalbum från 1982 som spelats in live på olika ställen i Danmark. När jag studerade musik en höst på Lollands höjskole fick jag höra att Afzelius är mera känd än Wiehe i Danmark Och Björn Afzelius verkar gilla Danmark. I början av albumet saknar jag pärlor. Men sen kommer den: Flickan från landet i norr, en underbar version av Dylans Spanish Boots Of Spanish Leather. En kungens man är också en stark låt, där Afzelius`sociala patos kommer till sin rätt. Mamita är en låt till Chile, och påminner starkt om Juanita, som kommer på sista skivan. Tyngden på Danska nätter ligger sex åttondelar in. Här kommer den skolkritiska Klasslåt följd av den gamla Hoola bandoola-klassikern LTO-tango. På den sistnämnda låter Björn som Dylan. Överraskande på slutet var soullåten Stand By Me, som görs övertygande, så man vill sjunga med. Til syvende og sidst så kunde jag i de danska nätterna känna fläktarna av en tid då man tyckte att solidaritet var viktigt. Kanske de fläktarna påverkade hur jag röstade i dagens åländska lagtingsval?

A-sida: Spådd i handen

B-sida: Kroppens puls

Stockholmsbandet The Rude Kids var det första svenska punkbandet att släppa en platta på ett etablerat skivbolag. Det strider ju förstås emot punkens grundidé, men det är svårt att tro att detta band ligger bakom klassikern "Raggare is a bunch of motherfuckers", som jag minns man hörde talas om då det begav sig. I och för sig har jag väl knappast hört bandet förut heller. Men när jag spelar denna singel från 1982, så blir jag förstås besviken. Musikaliskt ligger den någonstans mellan Noice och Gyllene tider, men textmässigt betydligt sämre ändå. Och synten följer varje ackord som en haj fartyget. Om det är punk, så är det närmare Stranglers än Pistols. Man kan absolut inte ta detta på allvar. "Bomschickaboom kroppens puls", är musik för fjortonåringar. Men jag minns att det fanns de där punkarna som alltid hängde i Gallerian. Kanske var The Rude Kids någon av dem?

Vad gjorde jag kl 21.00 den 9.3.1981? Jo, jag vet. Jag var i min säng på mitt rum i Geta och lyssnade på radion. Där sändes en konsert med Göteborgspunkarna Slobobans undergång och Attentat. Det var levande musik från ungdomsredaktionen i Göteborg. Jag vet inte om jag bandade konserten på kassett, i så fall är den kassetten borttappad. Men konstigt nog minns jag låtarna, och kanske till och med lite av mellansnacket. Slobobans spelade bland annat En bomb på 5:ans torg samt en låt som handlade om ett barn som var ute på stan och gjorde slut på pengar som föräldrarna kastade åt honom. "Mamma var e du nånstans/ pappa var e du nånstans/ jag behöver dig så jävla väl/ var e du nånstans ikväll?" Attentat spelade bl.a. Non smoking generation. Jag vet inte varifrån jag fått mitt detaljminne för musik, men säkert är att dessa intressanta konserter som sändes ofta i radion på den här tiden hjälpt upp det väldigt mycket.

A-sida: Fortress Around Your Heart

B-sida: Shadows In The Rain

Sting har alltid något angeläget att komma med. Även fastän han kan låta som en lite tråkig och förutsägbar adult oriented rockare, så gör han musik som ligger nära hjärtat. På den här singeln från 1985 vandrar han på sidan A omkring i välkända landskap, men det är något som inte är som det ska. Om man bygger en alltför stark fästning runt något är det risk att man utestänger något vitalt. Hur river man de murar som man själv byggt upp? B-sidans låt är antitesen. "Woke up in my clothes again this morning/ Don`t know exactly where I am." Här sköljer den totala friheten över en som en kall våg. Frågan är sedan vad som är bäst: trygghet eller frihet. Shadows In The Rain är för övrigt en gammal Police-låt.

I slutet av sommaren cyklade jag iväg till Kvarnbo i Saltvik för att titta på en bra konstutställning. I mitt huvud spelade som vanligt den inre jukeboxen, och någonstans vid Hagaslätten var det Linnéa av Evert Taube som hade fastnat på skivtallriken. Konstigt nog hittade jag på samma resa boken Evert Taube - Poet, Musikant, Artist av Georg Svensson från 1976 på ett garageloppis.

Evert Taube är den svenska nationaltrubadur man är uppvuxen med. Vi sjöng hans sånger i skolan när jag var barn. Denna vissångare, född 1890 i Göteborg och med ön Vinga som sin barnkammare, var en levnadsglad äventyrare med många strängar på sin luta. Han ville först bli konstnär, sedan författare. Att uppträda med sina visor var egentligen inte vad han ville bli ihågkommen för. Men så blev det ändå. Han blev känd som den svenska vissångare, som öppnade dörrarna på glänt mot världen: såväl Argentina och Provence, som Stockholm och Göteborg. 

Taube var tidlöst klassisk och opolitisk i sina sånger. Hans tidiga och starka ställningstagande för miljöfrågor har fått nutida artister såsom Stefan Sundström att intressera sig för honom. För liksom Bellman och Cornelis Vreeswijk så är Evert Taube alltid värd att återupptäckas. 

A-sida: Djuren har fått ungar

B-sida: Vårvisa till Sara

Sven-Bertil var för alltid dömd att sjunga sin pappas sånger, men här är en singel från 1985 där Sven-Bertil själv står som upphovsman till Djuren har fått ungar. Och överraskad blev jag. Jag hade förväntat mig något avslaget i Fritjof och Carmencita-stil, så kommer den ultimata vårlåten. Från första takt känner jag igen arrangemanget, jag har hört det förr. Det är mera pop än schlager, nästan likt Boeves psalm av Lars Hollmer. Det må ju också sägas att bakom det hela ligger ingen mindre än Björn J:son Lindh. Djuren har fått ungar är en sång full av pånyttfödsel och optimism. Den leder fram till den sommar där du och jag vandrar under himlens blåa tak. Sven-Bertil sjunger här med en myndighet som passar utmärkt till det lätta arrangemanget, som går i fransk chansonstil. Det är tur att Vårvisa till Sara är instrumental, för den hade aldrig kunnat mäta sig med sidan A.

Det har gått ett år sedan min fru Annu dog i cancer. Den här dagen vill jag minnas alla band och artister på den här bloggen som vi såg. De är: Eppu Normaali, Pelle Miljoona, MA Numminen, Per Gessle, Emil Jensen, Staffan Hellstrand, KSMB, Ismo Alanko, 22 Pistepirkko, Piirpauke, Värttinä, Neil Young, Stiff Little Fingers, Tuomari Nurmio, Kauko Röyhkä, Kari Peitsamo, Tomas DiLeva, Kuttens Bluesband, Ile Kallio, Hemoglobin, Kuusamo och Nordman.

A-sida: Saeta

B-sida: Vegas

Nicos singel från 1981 tar en tillbaka till en tid när allt var så mycket enklare och klarare. Hon sjunger som en mörk gudinna från en källare någonstans i Lou Reeds sjuttiotals-Berlin, när öst var öst och väst var väst. Med sin mörka stämma berättar hon en historia som inte finns tillgänglig på sociala medier, utan endast i en skivaffär. Man lyssnar gärna till Nicos stämningar, för de känns äkta. Det är rock i grunden, men soundet är något alldeles eget. Och allt ska ut, utan krusiduller, eller filter. Sådan här musik är det lätt att gilla.