EP:n med When The Going Gets Tuff, The Tuff Gets Going i olika versioner med Billy Ocean kom 1985. Jag minns inte att jag skulle ha hört så mycket på låten. Det var mera att en kompis brukade säga den här raden, när det var tufft läge, eller mest på skoj. Och så snappade jag upp det, som jag ofta sög, och suger; i mig ord som sägs vid ett visst tillfälle. Många är de låtar som jag endast hört nämnas genom att någon slängt ut en textrad. Ibland lyckas jag inte spåra vilken låt raden kommer ifrån, när jag så där 40 år senare försöker hitta den på internet. Och det är väl kanske fullt förståeligt? Så mycket om den här låten, att Billy Ocean är en brittisk soul/funk-artist, ursprungligen från Trinidad, och att han var störst just i mitten av 80-talet - och kanske då just med den här låten.

A-sida: Hello Old Friends

B-sida: All Our Past Times

Vet inte hur denna låt har överlevt från 1976 i något dunkelt skrymsle i mitt huvud, men plötsligt så var den bara där: "All our past times should be forgotten". Och att det var Eric Clapton som låg bakom den gjorde inte saken mindre. Tillsammans med Rick Danko då, basisten i The Band. Den sköra gitarristen Eric Clapton, med sitt dåliga självförtroende. Vad var det han egentligen sjöng om? En kärlek som försvinner ut genom dörren, och sedan är allt slut. Men förlåt oss alla den tid som varit, så att vi kanske kan börja om på nytt, kan man kanske tycka. Tempot i den här låten kommer definitivt från världens långsammaste rockband, The Band, men smärtan i rösten, och kanske i gitarrspelet, är Erics. Mycket bättre än sådana "Slowhand"-klassiker som See You In Heaven och Layla.

I november 1987 minns jag att jag såg på en intervju angående folkmusik i TV-programmet Jakobs stege. Orsa spelmän tillsammans med Benny Andersson spelade då modern svensk folkmusik och därefter intervjuades den finska dirigenten Esa-Pekka Salonen, Benny Andersson och Ulf Lundell om folkmusik. Esa-Pekka sade då att han tyckte att folkmusik är tråkigt och inte säger honom nånting, medan däremot Ulf Lundell menade att folkmusikens rötter betyder nästan allt för honom. Jag reagerade redan då på Salonens arroganta och elitistiska inställning. Det verkade enligt honom som den enda musiken som betyder något är den klassiskt komponerade musiken. Jag har även träffat på en elitistisk syn på rockmusik bland jazzmusiker, som menat att deras jazz är så pass komplicerad och kräver en sådan skicklighet, så att de lätt kan spela skjortan av alla rock- och popmusiker. Eller så har klassiskt skolade musiker pratat om rock ungefär som sådan där dunka-dunka. Detta skulle skänka oss en från ovan fastslagen hierarki med klassisk musik på topp, följt av jazzen, därefter all övrig populärmusik, med pardanserna först (typ tango, vals...), övrig dansmusik, och sedan sådant man inte behöver dansa till: pop och rock. Visor skulle antagligen hamna mellan dansmusik och poprocken. Här ser man en indelning enligt himmel och helvete-principen, med den gudstillvända musiken högst uppe och den närmast djävulen i helvetet längst ned. Oj, så medeltidsaktigt det här låter.

Jag hade en gång i en manskör i Åbo en dirigent som jag tror visste en hel del om musik. Han sade att man inte kan tävla i musik. Där håller jag fullständigt med honom. Inte heller kan man säga vilken musik som är bäst, finast eller vackrast, varken utgående från hur den låter eller hur pass skolad man ska vara för att spela den. Musik är kommunikation och upplevs subjektivt från individ till individ. Det handlar inte om hur bra du är på att läsa noter. T.ex. var jazzsaxofonisten Charlie Parker värdelös på noter, men nog kunde han spela i en värld där han alltid fick känna att han inte var lika mycket värd som de musiker som spelade klassiskt. Och faktum är ju att de klassiska skivorna är de som ingen vill ha i en affär som specialiserat sig på vinyl. Omvända världen eller publikens val? Säg det Esa-Pekka Salonen.

A-sida: Alabama Song

B-sida: Space Oddity

1980 gav Bowie ut den här singeln med Bertold Brechts Alabama Song. Kanske är släppet inspirerat av Bowies Berlinvistelse på 70-talet, Brecht var ju den östberlinske författaren som myntade uttrycket: Finnarna är ett folk som tiger på två språk. Ändå har jag för mig att Brecht gillade idén om ett östtyskland separerat från väst (rätta mig om jag har fel), och det här rimmar ju lite dåligt med Bowies kritik av Berlinmuren i Heroes. Men Alabama song, som även bandats in av The Doors, var ju med i en film, och kanske då att Bowie var skådespelare i filmen. Han gjorde ju några roller vid den här tiden, s.s. Elefantmannen (1980) på en teater på Broadway. texten i Alabama song är enkel och bra: "Oh show me the way to the next whiskey bar/ I tell you we must die". Det finns faktiskt ingen bättre låt att sjunga på när man en sen timma söker sig från krog till krog. Lite konstigt att Space Oddity finns på B-sidan. Men kanske Alabama song också skildrar någon form av isolation. Och i morgon ska jag se Thomas DiLevas hyllning till David Bowie här på Alandica i Mariehamn.

1984 släppte den svenska punkgruppen Asta Kask EP:n För Kung & Fosterland innehållande fyra låtar, däribland Mänsklig Existens. Den låten har bitit sig fast hos mig, med raden: "Mänskan förstör sin egen existens/ För vad mänskan kan göra finns det ingen gräns." En mycket lyckad punkrefräng! Asta Kask är från någon mindre stad i Sverige och har orkat hålla på till dags dato. Någon gång på nittiotalet minns jag att de vartill Åland och spelade på någon utomhuskonsert på Möckelö, dit jag var på väg, men som det aldrig blev att åka till. Varför skriver ingen längre texter som den här, om mäskans natur: "Vi börjar med att hata, vi lär oss det som små/ Vi slåss för våran rätt, som vi aldrig kommer få/ Vi placerar folk i grupper där dom tycks passa in/ Vi håller oss väl med överklassens svin." ?

Negro spirituals har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det var en typ av sånger som uppstod på bomullsplantagerna i de amerikanska sydstaterna när de svarta slavarna från Afrika sjöng om sina tunga levnadsvillkor samt om det liv som väntade i himlen efter döden. Musiken bygger liksom bluesen på en viss skala med upprepningar, men är i jämförelse med bluesen inte beroende av ackompanjemang. I jämförelse med gospelen som mest var kyrkomusik så är negro spirituals djupare och mera melankoliska. Jag gillar det avskalade i negro spiritualsmusiken. Det finns väl få andra låtar som så bra kan skildra känslan av ensamhet och utsatthet som en negro spiritual. De negro spirituals som följt mig genom åren är: Swing low, sweet chariot, Nowbody knows the troubles I`ve seen, Joshua fit the battle of Jerico, We shall overcome, Sometimes I feel like a motherless child, He`s got the whole world in his hand, Kumbaya, Down by the riverside, When the saints go marching in, This little light of mine, We shall not be moved, Go down Moses, Glory glory halleluja, Amazing grace, Give me that old time religion och Oh Lord what a morning.

A-sida: Stalin Wasn`t Stallin`

B-sida: Stalingrad

1980 släppte Robert Wyatt och Peter Blackman den här singeln på Rough Trade. A-sidans låt, som ursprungligen är en a capella-låt från 40-talet skriven av Willie Johnson, berättar om andra världskrigets slut och om uppgörelsen mellan de politiska ledarna efter striden om Berlin. Den handlar också om Hitlers pakt med djävulen. I Robert Wyatts up tempo-version blir satiren och humorn ännu mera tydlig. Sången fogar in sig i en brittisk slapstic-kabare-tradition, där texterna hos låtarna betyder minst lika mycket som musiken. Jag har inte hört sånger om andra världskrigets fasor tidigare, kanske såren ligger alltför nära i tiden, så den här låten kan vara ett tips till alla som är intresserade av krigshistoria. Att Robert Wyatt sjunger på cockney gör det satiriska draget bara än mer framträdande.

A-sida: Would I Lie To You

B-sida: Here Comes That Sinking Feeling

Det var en låt med ett beat som fastnade, och refrängen gick: Would i lie to you/ Would I lie to you honey/ Would I say something that was untrue/ Would I lie to you? Låten kom väl som vanligt till mig när jag körde bil till eller från jobbet. Kollade upp låten och det var en singel av Eurythmics från 1985. Egenligen är väl ingenting så typiskt mitten av 80-talet som just Eurythmics. Kan inte direkt säga att jag imponerades av Thorn in my side eller Talking to an angel eller av bandets smöriga image när de slog igenom med buller och bång, men Would I lie to you, tycker jag faktiskt är en ok låt. Fast videon är nog ganska så mainstream, speciellt har jag svårt med den skäggige gitarristens lite dryga stil.

När man läser MA Numminens faktaspäckade roman Tango är min passion slås man av hur utbrett tangointresset egentligen är och alltid har varit i Finland. När jag jobbade som lärare i Kotka under en lång period runt millennieskiftet överraskades jag av att mina äldre elever följde med tangomarknaden i Seinäjoki och gillade Jari Sillanpää. Saken var helt klart en fråga om identitet. Som finskspråkig identifierar många sig starkt med den folkliga underström som heter tango. Det är som med dansband i Sverige. Den enda tangoartist jag kände till på åttiotalet var Eino Grön, och då visste jag inte att han sjöng tango. Jag lade säkert hans namn på minne för att det påminde så mycket om Ebba Grön. Om man sedan vistas som musiker en längre tid i Finland så kommer namnen förr eller senare emot: Olavi Virta, Unto Mononen, Raimo Helismaa och Toivo Kärki. Det är också de här personerna som MA oftast nämner i sin bok. Han lyckas även bena ut hur de skiljer sig från varandra i stil och levnadsöde. På samma sätt som det finns typisk argentinsk tango så finns det även en finsk sådan. I Finland är man inte lika sofistikerad som i tangons hemland, utan här trampar man tango när man dansar. Om det är någon låt som tävlar med Vårt land om att bli Finlands nationalsång, så är det Satumaa av Unto Mononen.

A-sida: Morning Train (Nine to five)

B-sida: Moody (My Love)

1980 gav den skotska sångerskan ut låten Morning Train på singel. Morning Train är skriven av Florrie Palmer och skulle göra sig väldigt bra som en signaturmelodi till någon populär TV-serie. Det här är nämligen en låt som verkligen fastnar. Jag undrar om det inte var från något brittiskt humorprogram som jag snappade upp den. Om inte så skulle det förvåna mig storligt om inte någon någon gång gjort någon parodi på den. Jag gillar sången. Den är en liten pärla. Och den sjungs med fullaste övertygelse: "My baby takes the morning train/ He works from 9 to 5 and then/ He takes another home again/ To find me waitin`for him." Bara det att kalla sin man för "my baby"! Och vilken hjälte han ändå är. På fritiden hittar han på alla möjliga roliga aktiviteter för sin käraste, och får fullaste cred för det. Man kommer att tänka på Dolly Partons slagdänga från slutet av sjuttiotalet, Working 9 to 5. Nu är ju inte arbetsdagarna så långa mer - men om man räknar resorna med i bilden, t.ex. att fara med arbetarbussen, så skulle låten nästan kunna handla om mig.