Vintern och våren 1985 bodde och jobbade jag i Stockholm. Jag hade inga framtidsplaner, men en höst med avbrutna musikstudier på en folkhögskola i Danmark i bagaget. På jobbet på AB Kodak i Järfälla träffade jag en kille som gjorde egna filmer. Han undrade om jag ville göra musiken till någon av hans filmer. Han sade att han gillade den skakiga hunden Rabalder som visades i SVT på sjuttiotalet. Jag tackade nej. På hösten nästa år började jag mina lärarstudier vid Åbo Akademi. Men tänk om jag stannat i Stockholm och satsat på musiken. Kanske mitt liv hade artat sig på ett annat sätt då? När jag sitter på trappan en blåsig sommarmorgon och ser hur vinden far i träden tänker jag att våra liv innerst inne är lika skakigt som filmhunden Rabalder. Och musiken som jag skulle ha komponerat kunde kanske ha låtit som Rabalders tema. Jag bifogar ett klipp:
A-sida: Magnetic Fields Part 2
B-sida: Magnetic Fields Part 1
Funderar på om det kan vara en bra idé att spela singeln Magnetic Fields med den franska elektromusikern Jean Michel Jarre nu när sommerhettan från kontinenten igen hotar med att komma indragandes. Kanske man får sig en välbehövlig nedkylning av den kalla syntprodukten? Men efter att ha spelat singeln från 1981 konstaterar jag att den lämnade mig oberörd. Kanske fick man associationer till ett stort publikhav någonstans i Europa, som lät sig dompteras av Jarres kyliga stämningar på 80-talet, då sådant här kanske uppfattades som modernt och spännande. Men i dagens läge då vem som helst kan programmera liknande loopar på vilket datamusikprogram som helst, känns det inte unikt. Snarare skrämmade, då det man sett av rockkonserter idag mest gått ut på att fånga sig själv på mobiltelefonen. Redan 1981 skulle jag ha ifrågasatt att ge ut Jarres episka elektropop på singel.
Samma år som Monica Törnell släppte sin klassiska låt Vintersaga på LP:n Mica, nämligen 1984, kom albumet Fri ut. Vemodet från Vintersaga finns genomgående i låtarna på Fri. Materialet på Fri kretsar kring kärlek, ensamhet eller tvåsamhet. Friheten i sig är inte odelat positiv. I den totala friheten önskar man sig krav, men när det ställs krav från en annan, då är genast friheten hotad. Friheten kan också gestaltas i form av en personlig depression. Jag känner igen tematiken från t.ex. Ulf Lundell. Med sig på skivan har Monica Törnell Anders F Rönnblom och Janne Schaffer. Låten Vi ger oss, är Rönnbloms, och ytterligare en möjlighet ut ur relationernas grepp. Vit flagg är en Rönnblomlåt som man kan jämföra med. Monica Törnell går i närkamp med de livsnödvändiga frågorna i låten Som ett nyfött barn. Budskapet är så arketypiskt att det gör ont: "Som ett liv växer fram/ ur våra drömmar/ som vi alla har/ när vi kommer fram/ som nyfödda barn." Alla låtarna på skivan är sådana: nakna, ifrågasättande och angelägna. Musiken är fusionspräglad, inte rak rock. En sommarskiva.
A-sida: Son av Ayatollah
B-sida: Lingonplockning
Torsson var ett skojfriskt band från Lund som avvek kraftigt från den rådande trenden inom de svenska band som kom fram i början av 80-talet. Ett genomgående kännetecken var de oförargligt galna texterna. Den låt som fastnat mest personligen var "Jag minns en gammal bil", som handlar om det västtyska bilmärket DKW. Men även låtar som "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid" har fått kultstatus. Det märks att de här pågarna hade roligt. Det hela kändes lättsamt och improviserat. Det är kanske därför de håller på än idag. Samma anda går igen på bandets andra singel (1980). Man leker med ras och etnicitet i Son av Ayatollah, i en tid då titeln Ayatollah förknippades med det totalitära styret i Iran, samt vågar sjunga om en odramatiskt lingonplockning på s. B. Idag går tankarna närmast till Perssons pack och Svenne Rubins. Två band som även de glatt turnerar vidare.
I sitt i sig behjärtansvärda mål att bekämpa haschet ägnade arkitekten Allan Rubin ett år (1981) åt att ta reda på så mycket som möjligt om dess skadeverkningar. Resultatet är boken "Inget är som drogen - Hasch, anarki, kaos hotar oss alla", som kom ut nästföljande år. Jag minns att jag såg titeln nämnas i medierna. Det var främst ordet "anarki" jag fäste mig vid. Jag funderade mycket över det ordets betydelse då, och slog bland annat upp det på biblioteket. Det var ett ord som användes av punkare i samband med Sex Pistols singel "Anarchy in the UK" (1976). Nu, fyrtio år senare, köper jag boken på nätet och läser den.
Det är i sina kopplingar till musiken som Allan Rubin hugger ordentligt i sten. Han vet ingenting om musiken i sig, och kopplar det han kallar "popmusik" direkt till droger. 1981 trampades tre människor ihjäl på en konsert med Gyllene Tider. Rubin hävdar att det var "drogskadade" människor som intagit alkohol som drabbades av en masspsykos som bara "drogskadade" kan få till stånd som var orsaken. Tillsammans med sin fru besöker han vid två tillfällen skivaffärer i Stockholm. Den första gången för att noga bevittna pupillens storlek hos de "drogskadade" människor som köper den "drogskadade" musik som affären säljer. Den andra gången för att förfasa sig över skivomslagen till de "drogskadade" artisternas skivor, som försöker appellera till likaledes "drogskadade" skivkonsumenter. Rubin gör en noggrann indelning av skivomslagen i olika teman.
Han förskräcker sig även över "drogpropagandan" i radioprogrammet Ny våg, och missar därmed totalt budskapet i den nya musik som spelas i programmet. Boken, som inte gör anspråk på någon som helst form av vetenskaplighet, var underhållande att läsa. Det verkar som att Rubin beklagar att inte fler ungdomar blir teknokrater och matematiker. Och för att bryta den snedvridna bild han ger av att punkare är narkomaner, så hänvisar jag till The Clash (1979): "Oh, anything I want he gives it to me/ Anything I want, he gives it, but not for free/ It`s hateful/ And it`s paid for/ And I`m so grateful to be nowhere."
A-sida: Mad Flies, Mad Flies
B-sida: Mr Uddich Schmuddich Goes To Town
När jag pluggade på Ålands folkhögskola fanns det en utbyteselev där från Australien. När vi kom att prata om ny, spännande musik som gjordes lite överallt i världen, så nämnde hon Laughing Clowns från sitt hemland. Det är först nu som jag har en möjlighet att lyssna på bandet. Vet inte hur representativ den här singeln från 1981 är för bandets sound, men det här är definitivt inte rockbaserat. Det är mera jazzexperimentiellt, visst kryddat med new wave, men avantgarde. Det är instrumentalt, intensivt, och lutar sig mycket mot blåssektionens sax och trumpet. Man kan tänka sig en lustig marknad där clownerna spelar, och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Är det jag som skrattar åt dem, eller de som skrattar åt oss? Skulle vara intressant att höra mera av bandet.
Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om gitarrambos. På åttiotalet hörde man talas om svensken Yngwie Malmsten och sedan i Finland fanns Jukka Tolonen. De var båda riktigt haj på elgitarr, vilket framkom i långa gitarrsolon. Albinoamerikanen Johnny Winter (vet inte om han hade röda ögon) gick väl i Jimi Hendrix fotspår. Han spelade för det mesta bluesbaserat. Men på den här live-skivan finns mer rockiga spår också, så som Good Morning Little Schoolgirl, Jumpin`Jack Flash, Johnny B. Goode samt ett femtiotalsrockmedley. Men det är som att allt står och faller med Winters gitarrspel. Det var väl skivor som den här som fick tonårspojkar att sitta hemma på rummet och träna skalor på sin dyra elgitarr. Tror att det mesta är covers på Live. Den är ännu en skiva i raden som jag bandat av min kusin någon gång -80. LP:n är inspelad på rockklubben Fillmore East i New York det sista året den hade öppet, 1971.
A-sida: Amigo
B-sida: Black Slate Rock
När det gäller brittiska reggaeband är det bra att veta om de kommer från London eller Birmingham. Black Slate är Londonbaserat. Första sidans låt Amigo finns med på LP:n med samma namn. Året är 1980. Jag köpte singeln för B-sidans Black Slate Rock, och det var det värt. Det här är kompakt och medryckande reggae. Som är fallet med den engelska reggaen, så är den snabbare och poppigare än den jamaikanska motsvarigheten. På Black Slate Rock skapade sig bandet ett eget soundtrack att bära med sig när de vandrade gatan ner i Brixton, Notting Hill eller var de nu bodde. Lite som Bob Marleys Kinky Reggae, fast på brittiska.
Basisten i Ultimatum sade att han upptäckte laidbackrockarna Dire Straits innan de blev stora. Han hade deras två första album. Om jag inte tar fel så är Making Movies (1980) bandets tredje. Då hade redan frontfiguren Mark Knopfler etablerat sig som den sköna gitarristen med de härligt klingande strängarna. Och det var före han blev riktigt kommersiell med Money For Nothing och Walk Of Love. På Making Movies har man ännu det sköna bakåtlutade soundet, som gjort för likör och nattliga diskussioner. Det helröda skivomslaget inte att förväxla med Talking Heads 77, tre år tidigare. Det är mycket av oskuldsfullt och bekymmerslöst åttiotal över den här skivan. Manifesterat i sådana låtar som Expresso Love, Tunnel Of Love, Romeo And Juliet och Solid Rock.
A-sida: Big Girls Don`t Cry
B-sida: How Can I Prove Myself To You
Det brittiska reggaebandet Cimarons har alltid varit lite av en doldis för mig. När jag sätter på första sidan tror jag först att singeln spelas på för höga varv. Sången går så i falsett att det nästan låter barnsligt. Men sedan när toastpartiet kommer in i slutet, så inser jag att det ska låta såhär. Stora flickor gråter inte. Varför ska man sjunga om det? B-sidan är mer traditionell loversrock. Men inget speciellt alls. Kärleksfunderingar. Hur ska jag kunna bevisa att jag duger för dig, baby, och så vidare. Nog visste jag att kärleksgrenen av reggae hade en marknad i England vid den här tiden (1982), men det här blir bara allför soft.