A-sida: Maybe It`s Because I`m A Londoner

B-sida: Put Me Amongst The Girls

Jag minns att jag såg fängelsefilmen McVicar (från 1980) med The Who-sångaren Roger Daltrey i huvudrollen på TV någon gång i början av 80-talet, och jag minns även något brottstycke från någon låt i filmen. Men när jag försöker lyssna på hela soundtracket på nytt, så kommer jag inte ihåg musiken. Men en låt minns jag alldeles tydligt. Det var att alla fångarna sjöng Maybe It`s Because I`m A Londoner där i sin cell, medan de förde ett himla liv. Den här låten är en gammal singalong-sång skriven av Hubert Gregg på 40-talet. Den släpptes på singel av Davy Jones 1968. Låten går precis så som jag minns i filmen: "Maybe it`s because I`m a londoner/ that I love London Town..." Kul med att man minns låtar från filmer så där.

Såg i helgen en del av dokumentären Reggae Got Soul - Toots Hibbert. Programmet som visades på SVT handlade om reggaeveteranerna The Maytals, och framförallt om dess ledare Toots Hibbert. Ett faktum är att när jag bläddrar igenom min skivsamling, så är Toots & the Maytals den reggaegrupp som jag har flest skivor med. Inte så konstigt kanske när bandet spelat tillsammans i över 40 år. Redan i filmen The Harder They Come från 1972 var sångtrion ett beundrat objekt när de drog sin Sweet & Dandy i inspelningsstudion. Trion har genomlevt alla reggaens utvecklingsfaser från den tidiga ska-musiken på sextiotalet, till rocksteadyn och reggaen. Det var faktiskt Toots som myntade begreppet reggae i låten Do The Reggay från 1968. För mig är Toots & the Maytals framför allt ett ska-band, som blandar in soul och gospel, och som helst ska upplevas live. Jag blev först bekant med bandets låtar via Specials inbandning av Monkey Man 1979. Minns att Toots & the Maytals redan på 80-talet räknades som reggaefarfäder i en kylig recension av någon Schlager-skribent som varit på en av deras konserter i Sverige. Men med låtar som Pressure Drop, 5246 That`s My Number, Reggae Got Soul och Hallelujah har Toots för evigt skrivit sig in i varje sann reggaediggares hjärta. Och de spelar ännu!

A-sida: Antti/ Vaarallinen rakkaus

B-sida: Tuu mukaan/ Wanna Be Your Friend

Poko Records släppte 1980 denna gratissingel, som inte var till försäljning. Köpte den 40 år senare på Skivbörsen i Mariehamn. Materialet består av en samling finska punkgrupper, varav jag bara hört Loose Prick förut. Bandet kommer faktiskt från Kouvola i Kymmenedalen, och därifrån har väl inget speciellt kommit förutom hårdrocksbandet Viikate efter det. "Antti" med Karanteeni är den låt jag mest fastnar för efter första genomlyssningen. Det handlar om hur man behandlas i armén. När man krälar så nära marken att man kan kyssa den, då vet man att man är i armén, sjunger Karanteeni, med ett patos som är så övertygande som det bara kan bli om man är under 20 år. För övrigt så är det solid punk som erbjuds. Det är tajt, med alla riff och solon på sin plats. Widows engelska sång låter som en blandning mellan Hurriganes och Ramones. Sångaren sjunger däremot alla engelska ord rätt till skillnad från Remu. Bandet lär ha varit ett av få finska punkband som sjöng på engelska.

A-sida: Living On The Frontline

B-sida: Do You Feel My Love

Den ursprunglige guyanske emigranten Eddy Grant kom i slutet av sextiotalet med sina föräldrar till England. Han har väl blivit mest känd för sin monsterhit Gimme Hope Jo`anna från 1988, men också Electric Avenue (1982) spelades mycket på radion. Man kan väl säga att han blandar reggae med disco och pop, så mycket att reggaen slätas ut fullständigt. Det är mycket syntpålägg och satsning på catchiga sångrader som upprepas och upprepas. Living On The Frontline har getts ut på ett flertal singlar med början 1978. På den här singeln från 1980 kombineras den med en annan hit, Do You Feel My Love. Den är i det närmaste tjatig: "Do you feel my love/ Do you feel it as I walk away". Jo tack, hur ska man kunna glömma det, efter att frågan upprepats över tjugo gånger. Living On The Frontline är mera lugn reggae med ett budskap som innehåller lite social kritik och taggtråd. Eddy sjunger här att hans mamma fött honom vid fel tid, att han är tvungen att leva där längst fram i fronten. Men att han försöker hålla stånd mot alla orättvisor och problem som finns där. En låt som fastnar.

När den finska punken kom till Geta låg jag med en enkel transistorradio i ett halvfärdigt vindsrum på en skumgummimadrass och lyssnade på Juokse villi lapsi. Jag kunde inte förstå varför någon udda existens från Helsingfors kom till Geta Andelshandeln med en jeansväst som det stod Pelle 1000000 på. Hade man sålt Pelé för så mycket pengar? tänkte jag. Jag kände till Maukka Perusjätkä i stort sett från omslaget på Suosikki och hade bandat både Loose Prick och The Fabriks från radion. Jag visste också att Eppu Normaali betydde onormal. Men jag tyckte att finska var ett utmärkt språk att sjunga rock på, rått och oslipat, fastän man inte visste vad orden betydde. "Elämäsi karkkaa/ Sä vaan katsot telkkarii/ Maasi myyvät varkaat/ Kun panet Charlien enkelii..."

A-sida: Talking in Your Sleep

B-sida: Rock You Up

Tyckte om The Romatics hade jag för mig när jag hörde dem på LP:n Rock 80 från år 1980. Men redan tre år senare hade de tappat stinget. Singeln Talking in Your Sleep från 1983 är närmast något slag av utslätad syntpop, med ett beat som inte längre är aggressivt. Känns som om de forna amerikanska powerpop-pojkarnas intresse nu är att försöka charma in sig hos någon oskyldig tonårsflicka, som kan ha föräldrar som inte tycker om att hon lyssnar på stygga, söta rockpojkar. Texterna går från "I hear the secrets that you keep/ When you talking in your sleep." Vem skulle vara intresserad? Till: "If you wanna do a little dancing/ Well music never let you down/ If you ready for romancing/ Well honey I`ll be hanging around." Igen känns det som att de är ute efter ragga upp småtjejer. Låter lite gubbsjukt.

A-sida: Bright Lights, Big City

B-sida: I`m Mr Luck

Min tredje och avslutande blues hämtar jag från Mississippideltat med Jimmy Reed, som flyttade till Chicago och började spela elektrisk blues. "Bright Lights, Big City, got to my babys head/ I try to tell the woman but she don`t believe a word I say" går inledningen. Kanske åkte hon iväg från sydstatsvischan tidigare än han, drogs som en nattfjäril mot storstadens ljus. Hur som helst är det samma gamla bluesklagande om tjejen som sticker och lämnar en övergiven man, ensam, utan annan möjlighet än att sjunga en blues. Singeln kom ut 1961.

En sak som jag hade svårt att förstå när jag började jobba österut i Kotka på 90-talet var att ungdomar, 17-19-åringar, verkligen lyssnade på tango där. Samma sak förundras jag över här på Åland: ungdomar i högstadiet gillar dansband, typ Vikingarna och Lasse Stefanz. För mig är dansband närmast ett ok från det förflutna - då när jag var typ 10-12 år. Då hade jag ingen speciell musiksmak, utan tyckte svensktoppen var helt ok. Minns tre skivor från den tiden. Det är Mumbo Jumbo med Paul Paljett från -77, Thorleifs En dag i juni från -74 och Flamingokvintetten 4 från -73. Av Paul Paljetts låtar minns jag främst titellåten Mumbo Jumbo med dess nonsenstext, som man ju faktiskt kunde, eller: "Raj raj raj I see the loney boogie in the sky, I hear the homa homa...", nej faktiskt inte. Thorleifsskivan förknippade man ju mest med sommarlovet på stugan - och den lugna låten Silence is golden. Flamingokvintetten hade man hemma dessutom. Tintarella Di Luna kan man ju fortfarande hitta på snuskiga omskrivningar på. Det var tur att Hurriganes kom till slut och svepte bort allt sötsliskigt känslopjunk.

A-sida: Just Like I Treat You

B-sida: Blues Is Here To Stay

Totta Näslund i Tottas Bluesband höll alltid bluesen högt. Och så sjöng han på engelska när andra började göra svenskt material. Detta bland annat fick han väl ta stryk för när proggscenen skiftade karaktär i det tidiga åttiotalets Göteborg. Punkband spelade på Sprängkullen, och det var inga motsättningar mellan arbetarklassungarna, som var beroende av vilken stil man företrädde. Men Totta uttalade väl sig klumpigt om den nya musiken, och fick tillbaka för det. Känt var åtminstone att han brukade sitta och sjunga på scenen, helst i närheten av en back med kall öl. Han var då sedan länge en utpräglad bluesfarbror. Något som han inte sticker under stol med på denna singel från 1984. På den lite snabbare B-sidan sjunger Totta att han vet att bluesen, som man spelar med känsla, är här för att stanna, oberoende av vad andra säger. Totta höll fast vid sin musikstil ända till slutet. Det ska han ha all cred för. 

A-sida: Baby, Please Don`t Go

B-sida: Death Bells

Min andra blues tar jag från Lightnin`Hopkins produktion. 1949 släppte han Muddy Waters Baby, Please Don`t Go på singel. Finns en fantastisk inspelning på You Tube av den här låten. Lyssna gärna på www.youtube.com/watch?v=lK5zYI86wIw. Låten börjar så här: "Baby please don`t go/ Baby please don`t go back to New Orleans/ You know I love you so/ Baby please don`t go". Finns ingen bättre renodlad blues än det här. Låten har förstås följt mig länge.