A-sida: Brusses dröm

B-sida: Det finns en kvinna

Jag har jagat Lasse Tennanders LP Konsten att hålla balansen i diverse skivaffärer, men inte hittat den. Jag ägde nämligen en gång albumet, men vet inte vad det blev av det. Den här singeln från 1982 är ett smakprov på vad LP:n kommer att ge, så i viss mån hittade jag väl skivan igen. En kärleksfull pastisch på Bruce Springsteen sägs det om Brusses dröm. Och ordet "heartbeats" kommer först upp i minnet när jag hör Lasse sjunga om "drömmar". Men sedan "Sanna". Ulf Lundell gjorde ju låten Sanna, och det var en cover på Springsteens Sandy. Så där har vi originalet. Nu kan jag ju inte säga att Tennanders låt är den samma, men pastisch absolut. "Det finns en kvinna i varje man" sjunger han på s. B. Så sant som det är sagt. Det manliga och kvinnliga går in i varandra. Och jag gillar det sätt Lasse Tennander tar upp det på, lättsamt och humoristiskt. I alla pojkar och män finns kvinnan där i dem. Om det så är i en röd fingernagel.

Allt mer hör man uttrycket "gammal punkare" användas av någon som ser tillbaka på sitt musikaliska förflutna. Jag hörde någon kändis i England säga om sin egen tonårstid att "everybody was a punk when they were young." Och det är absolut inget skämmigt med det, tvärtom. Själv var jag punkare när jag gick i åk 9 och var sexton år. Tiden varade inte så länge och sammanföll inte med den tiden när jag spelade i ett band. Jag var punkare till utseende och attityd. 

Mats Knutson är nu en känd och väldigt kunnig politisk reporter på SVT. Som ung var han punkare och sjöng i bandet "De anhöriga" från Karlshamn. Det är något som han gärna nämner i intervjuer och han har också sagt att han fortfarande gärna lyssnar på punk ibland.

Jag har hört gamla hippies skratta åt att de snart får lyssna på Jimi Hendrix eller låten San Francisco med Scott McKenzie på ålderdomshemmet. Sedan blir det proggfarbrors tur med "Livet är en fest". Men därefter kommer väggarna i den handikappanpassade lilla ettan att dåna av Sex Pistols Anarchy in the UK.

A-sida: Angels on Sunday

B-sida: City Women

De brittiska rockabillyrockarna Matchbox släpper inte riktigt loss alla hästkrafter på denna singel från 1981. "Angels on Sunday" är väl närmast vad man skulle säga till svärmor om hon frågade vad som hänt under helgen. Det är bara att man lämnar bort "Friday Riders" och "Saturday Fighters" som man var innan söndagen då. Ändå stiger killarna i Matchbox väl knappast upp så pass tidigt att man hinner en sväng i kyrkan, trots att religionen nog spelade en viss betydelse där nere i de renrasiga sydstaterna där Rockabilly rules uppkom. Smått kul ändå med denna laydbackiga söndagslåt. På sida B-skruvas tempot upp till riktigt rockstuk då det sjungs om hur opålitliga stadstjejerna är. Så det är nog säkert bäst att ragga i de egna hemmaknutarna för Matchbox-rockarna.

Det finns något som kallas Suomirokki eller Suomi-rock. Kanske uppstod Suomirock i slutet av sjuttiotalet någonstans omkring Tammerfors. Kanske den också kan kallas Manse-rock, just därför. I låten Suomirokkia från år 1998 tittar bandet Aknestik tillbaka på uppkomsten av Suomirock och sjunger: "Jag minns den soliga dagen/ Sommarens och ljusets känsla/ Gräset luktade, träden doftade, fåglarna sjöng på/ Och en Lada åkte på byvägen/ Ladan körde och stereon spelade." www.youtube.com/watch?v=K8uI5eeZv30

När jag någon gång i början av 80-talet råkade lyssna på den musik som spelades österöver, så slog det mig hur mycket blues det var. Rautalanka-musik, eller Shadows-inspirerad instrumentalmusik, var även i ropet. Det fanns även en tendens inom den finska rocken att inte komplicera saker för mycket. Musiken skulle färdas framåt, "kulkee", i en bestämd växel hela tiden. Det specifikt finska fanns väl också med redan då (t.ex. manifesterat i Juice Leskinens finlandsformade gitarr).

Att Suomirokki uppstått runt Tammerfors, med band som Popeda och Eppu Normaali som främsta företrädare, motsägs väl lite av Leevi & The Leevings låt Onnelliset www.youtube.com/watch?v=PyItf5YCu1M från år 1981. Den är definitivt Suomirock. Även föregångarna Sleepy Sleepers spelade väl i den genren.

A-sida: Jag ger mig inte

B-sida: Just rubbish

En tidig singel med Eva Dahlgren från 1980 med två låtar jag inte tidigare hört. Intressant, tänker jag. Eller vänta! Visst såg jag väl på Melodifestivalen 1980, där "Jag ger mig inte" var med? Jo, men jag minns varken låten eller Eva Dahlgrens uppträdande. Allt fokuserades väl då på Kentas t-shirt kanske? Men jag känner igen känslan från Eva Dahlgrens modiga låtar på svenska från LP:n "För väntan" ett år senare. Långsamt tempo, sensuell röst, mod och övertygelse. Jag ger mig inte är en bra låt. En låt som kan hjälpa människor. En angelägen låt med en text som tål många genomlyssningar. Som ofta var fallet gjorde ju Eva Dahlgren även låtar på engelska, och de är ofta rockigare än de svenska. Här är det kärleken som tagit så mycket eld, så att brandkåren är tvungen att komma att släcka. Men vad som var "bara skräp" fick jag inte riktigt klart för mig.

Min enda kontakt med Freddie Wadlings musik under första hälften av 80-talet var när låten Ronka med göteborgspunkarna Perverts, där Freddie gjorde ett inhopp, spelades i radion. Runt 1990 såg jag även Fläskkvartetten, där Wadling sjöng sittandes, på Kåren i Åbo, en konsert jag inte minns mycket av.

Det är med stort intresse jag nu läser boken om Freddie Wadling, som måste betraktas som en av Sveriges största punkikoner vid sidan av Joakim Thåström. Boken är skriven av frilansjournalisten Robert Lagerström och utgiven år 2005.

Freddie Wadling var ett ensamt och överbeskyddat barn, som redan i 13-årsåldern tyckte att livet lika gärna kunde ta slut. Då var det tidigt sextiotal i stadsdelen Fräntorp i östra Göteborg. Freddie Wadling har bara fragmentariska minnen av sin barndom, men redan tidigt började han gilla de amerikanska multirockarna Captain Beefheart.

Men det var punken som gav hans musikaliska karriär den behövliga kicken. Freddie var med i ett flertal bandkonstellationer i hemstaden Göteborg. Samtidigt som hans hemadress i stadsdelen Haga under några år i mitten av 80-talet fungerade som ett veritabelt andningshål för alla som ville lära känna honom. Han blev nämligen sjukpensionär redan som 18-åring, och levde därefter som han lärde. Hans kändaste band på 80-talet efter punkbandet Liket lever hette Cortex och Blue For Two. Under den senare delen av sitt liv blev Wadling mer folkligt tillvänd och uppträdde till och med i Melodifestivalen.

Det är svårt att sammanfatta Wadlings musikaliska väsen. Han improviserade helst när han sjöng, var beroende av olika stimulantia, och följde alltid, likt den sanna konstnären, sin inre övertygelse om hur musiken skulle låta. Han har av många ansetts som Sveriges bästa rockröst.

Som person var Freddie Wadling en vänlig själ som helst satt hemma bland de mängder av saker och katter som utgjorde hans hem. Han var extremt bevandrad i musik, litteratur, film, konst samt tidigt fångad av det ockulta. Han hade alltid musik i huvudet, tecknade allt som oftast, och levde efter devisen "feed the head", som hasselmusen i Alice i Underlandet upprepar under den tokiga tebjudningen. En bok som låg Freddie nära om hjärtat.

Freddie Wadling dog år 2016.

A-sida: Trouble Boys

B-sida: Memory Pain

1981 gav Thin Lizzy ut den här singeln med den rockiga Trouble Boys av Rockpile-gitarristen Dave Edmunds på sid A. Thin Lizzy och deras karismatiske sångare och basist Phil Lynott höll alltid rock-flaggan högt trots att bandet i grunden definierades som ett hårdrocksband. Det är det sparsmakade, nedbantade, rock-baserade jag gillar med bandet. I Trouble Boys är det verkligen inte svårt att höra the king call, från soloskivan som Lynott gav ut året innan. Ändå gillar jag den elektriska bluesen Memory Pain bättre. Här kommer Lynotts känsliga röst till sin rätt och det är väldigt avskalat, när han sjunger om den kvinna han skilts ifrån och saknar. Det var säkert ingen lätt promenad nedför minnenas boulevard Phil gjorde här, och man kan tänka att det krävdes en hel del whiskey för att döva den smärtan.

Det är första gången någon skickar en gratis promotionskiva till mig, så jag bör känna mig hedrad. Och efter att jag övertygat de åländska tullarna om att innehållet bara är en skiva, så släppte de hem den till min postlåda.

Jag hade höga förväntningar på de 20 artister som ställer sina gamla inspelningar från tidigt 80-tal till förfogande. Banden kommer från "Rockholm", närmare bestämt det näste för egengjord livemusik som trakten kring Katrineholm (sådär en 170 kilometer sydväst om Stockholm), med Vingåker och Flen, utgjorde.

Skivan består av två remixade CD:s. Och jag blir överraskad! Vilken start på skivan. För nästan alla band ritar jag smiley-märken! Här finns energi och spelglädje, ilska, humor och brinnande ambitioner tillräckligt. Påminner om den showcase-kassett med tysk punk vi fick av två punkare på en klassresa till Berlin 1983, fast på svenska (och engelska). Jag önskar jag haft den här skivan då att ge dem, för de frågade efter svensk punk (och kände bara till den finska).

Den här skivan omspänner allt från punk, rak rock, garagerock, depprock, syntrock till mer experimentiell new wave. Mina största favoriter (efter en genomlyssning) är faktiskt det enda utpräglade tjejbandet (om man får säga så), Circus Dolorosa. Sköna, känsliga arr, modiga texter och underbar sångerska. Det låter moget faktiskt! Kan väl annars tro att Zabba å zlå var det K-holm-band som stod närmast kanten för export till Stockholm. Det är mogen punk, man tar ställning i sina texter, det är bra röj. Mina personliga favoriter, efter Circus Dolorosa, är ändå de band som företrädelsevis sjunger på engelska: Horst and the Lions, Djungelpatrullen och Almost. Det är tät, intensiv pubrock. Kommer att tänka på brittiska Johnny Moped när jag hör Djungelpatrullens One Ugly Guy.

Men associationer får jag av denna skiva så att anteckningsblocket inte räcker till. Än låter det Dag Vag (om publikfavoriten Träskets Bröder), än Noice (Gordinis "En på millionen"), och punk-Spice Jones (Suggessions "In absurdum"), än Ebba Grön (Zabba å zlås "Flå KSK")... På skivorna finns även punkröj som varken då eller nu skulle få någon speltid i radion på grund av texterna, såsom låtar av Warzawapakten, Blodbusarna, Wärst och Maximilian Rythm Five. De enda av banden som mig veterligen spelades i radioprogrammet Ny Våg var Blodbusarna.

Jag vill avsluta med två texter av Circus Dolorosa: "Lättar från marken av hettan som stiger/ Men jag faller så lätt av läppar som tiger" (Hettan som stiger) och "Jag har en tistel i min vas/ Den blommar då mitt hjärta gått i kras" (Tistel).

Men vilken guldgruva detta tidsdokument är! Om Rockholm hade så här mycket att komma med - vad var då läget i t.ex. Hudiksvall och Sundsvall? Det återstår att se. För ålänningar intressant kan nämnas att Nicklas Lantz, som är från Flen, var aktivt med i svängen runt det som hände i Rockholm.

A-sida: Förlorad

B-sida: A Man Without A Horse

Reeperbahn splittrades 1984, men innan det så hade tydligen diverse medlemmar sina soloprojekt. Den här singeln med basisten Dan Sundqvist kom ut 1982. Och igen är Orup med och producerar, samt på gitarr. Känns som om Orup infiltrerade de flesta svenska rootsrockare vid denna tid i riktning mot allt mer poppigt-funkigt. Och vad ska man säga? Lekfullheten finns definitivt där. Trots att sida A handlar om rädslan att förlora sin älskade så är det inga dystra toner, tvärtom så svänger det i dur, med ett blås som för tankarna just till Orups rocktågslåtar från 90-talet. Lite finns från den grabbiga attityden ("Jag är en man/ Jag gör så gott jag kan/ Du kommer aldrig att förstå/ Lord och Greve och Baron") från Reeperbahns Jag är en man alltså kvar. A Man Without A Horse överraskar mig med sin galna lekfullhet. Det här kan väl kallas västernparodi. Bara en förlorad man - den som har drunknat är inte rädd för att bli blöt - kan tillåta sig att göra något sådant. Kul!

Det  var med ett visst intresse som jag läste de finlandssvenska litteratur- föreningarnas tidskrift Presens nummer om låttexter. Numret är så gammalt som från 2016 och damp ned gratis i min brevlåda då.