A-sida: Nån som du

B-sida: Ja ser igenom

Problem från Malmö var så pass osynliga i slutet av sjuttiotalet att de idag närmast fått något av kultstatus. Skivorna säljs till skyhöga priser på skivbörsarna och finns inte många till antalet. Att jag hittade debutalbumet från -78 i en pafflåda under en säng i utkanterna av Långö i Geta och fick lov att banda det talar sitt tydliga språk. För det var nog så som Problem skulle upptäckas. Lite som Kal P Dal så är musiken tidlös, rak rock, inte direkt punk, utan bara så nära huden oslipat och äkta som det bara kan bli när fyra skånepågar vräker på för fullt med sin bräida sköånska. Temana på singeln är på sidan A som hämtat från låten Ge mig stimulering på albumet, alltså botemedel från jobbiga känslor, som bara Nån som du kan ge. I Ja ser igenom är det just det som det handlar om - att se igenom med förmågan hos ett barn, se rakt in i hjärtat. Den här singeln blev jag glad när jag hittade och den kostade bara runt 15 e. Den motsvarar mina förväntningar fullt ut.

A-sida: Getsemane

B-sida: Genesarets sjö

Blev glad när jag hittade Kjell Höglunds Genesarets sjö från 1984 på You Tube. Det var en sådan där låt som man hörde i förbifarten på radion, och orden "Det blåser på Genesarets sjö" bet sig fast. Man tyckte nog att hela låten var lite konstig, och galenhetsstämpeln blir ännu tydligare, när man hör den i sin helhet med text och allt 36 år senare. Men gränsen mellan galenskap och genialitet är som bekant knivskarp. Han måste ju ha varit lite av en musikalisk enstöring däruppe i Östersund när han skrev den här låten. Varför han har med det bibliska motivet får jag inget grepp om, när låten kanske i själva verket handlar om en konstutställning på något som heter Gallerie Bleau. Och den över sex minuter långa låten får ju sedan närmast episka proportioner när berättarjaget ger sig ut på en flygtur och jag vet inte vad. Det känns ändå som om det är Kjell Höglunds egen personliga uppgörelse med något obearbetat som får komma till tals i låten, för skrattet sätter sig hos lyssnaren i vrångstrupen, och man slussas med i låtens suggestiva tempo. Den har en trallvänlig melankolisk loop som fångar lyssnaren och för framåt. En pärla som gläntar på dörren till de galet personligt prosaiska berättande singer/song-writers som idag blivit legio inom musiklivet. Att både Lars Winnerbäck och Eva Dahlgren gjort sin version av låten säger ju sitt.

Musik har alltid varit min ryggrad och luften som jag andas. När du inte fått ett jobb som du velat ha eller när någon sagt något sårande, då hjälper musiken. Elvis sade redan -61: "The man who can sing if he doesn`t got a thing/ He`s the king/ Of the whole wide world." Musiken är den introvertas hämnd. "Jag kan inte ändra på världen, men jag kan ändra världen i mig" (Rejoice, U2, 1981). I det yttre spelet kommer du alltid att förlora, såväl på det personliga som på det principiella planet, för det är inte du som stiftar lagarna eller skapar det rådande kulturklimatet. "It`s a hard world to get a brake in/ All the good things have been taken", sjöng Animals -65. Du kan kämpa på i motvind, men det kommer att slå tillbaka mot dig själv. "I fought the law, but the law won" (Clash, 1977). Då kan man undra vad det egentligen spelar för roll att världen ser ut som den gör, när man har musiken. Musiken i sig kan åstadkomma förändring genom att du har tillgång till den, genom att den spelas. "Keep on pushin`´til it`s understood/ And this badlands start treating us good" (Badlands, Springsteen, -78). Musik talar tyst till dig, är din vän när andra sviker, den vägleder och stärker dig. "Men du kan aldrig hindra mig från att strypa dig/ I min fantasi (Ola Magnell, -81). Musiken är som en gudstro som ingen pratar om, din egen subjektiva tro, din egen privata bilderbok. "Nej, jag släpper aldrig nyckeln till min egen bilderbok (Björn Afzelius, 1980). Så det gäller att man väljer dina strider. Eller så inte strida alls. Man har ju ändå sin tröst i musiken.

A-sida: Mannen (som på tunnelbanan sket)

B-sida: Howrah Station

Reggae/ska-bandet Calcutta Transfers singel är en förpackning friskt levererad popreggae och pop från Stockholms vitala musikliv anno 1980. Mannen, som på tunnelbanan sket, handlar om hur vi talar om andra och hur vi själva beter oss. Är det bättre att spola ned skiten och ha gott samvete, än att göra det öppet på tunnelbanan? Vi bygger ut vårt moderna samhälle till skada för naturen omkring oss. Det handlar om oss fartblinda människor som inte lyckas bromsa vår tekniska utveckling och välfärd, utan att miljön tar skada. Har vi blivit bättre på det här nu 40 år senare? Howrah Station är en gammal bekant som fanns med redan på Sveriges största singel, som Mistlur gav ut samma år.

A-sida: Since You Been Gone

B-sida: Bad Girl

Hårdrock har den förmågan att den kommer på en när ens motståndskraft inte är tillräcklig. På något vis lyckas de tjatiga refrängerna sjungna i falsett ta sig genom alla skyddsskal och sätta sig längst bak i hjärnloben bara för att vänta på att få hoppa fram sådär 40 år senare. "Since you been gone/ since you been gone" stod jag således och gnolade påskdagsmorgon när jag yrvaken insåg att jag var tvungen att koka mitt kaffe, då bryggkaffet var slut. Vilket hårdrocksband var det som sjöng så? undrade jag sedan, och förstod att låten överraskat mig på ett sådant sätt att den skulle bli ett blogginlägg. Kollade upp det senare och kom fram till Rainbow (av alla). Det brittiska hårdrocksbandet med Ritchie Blackmoore i spetsen, som var så många åländska ungdomars favorit då på åttiotalet, men som jag inte hade en aning om. Ok, kul, att den låten kom, för jag skulle aldrig ha orkat skriva om I surrender som kom två år senare, 1981.

Svängiga låtar har alltid fastnat i mitt minne. Då spelar det inte så stor roll vem som spelar eller hur. Det kan vara hur barnsligt som helst, men det går hem hos mig. Jag vill lyfta fram några tidiga minnen som exempel på det här. När vi bodde i stan som barn (Mariehamn) var vi ofta och spelade ishockey på kvällarna till ishockeyrinken. Det spelades musik ur stora högtalare. En kväll kom Djungelrock med dansbandet Streaplers från 1976. Den fastnade direkt. Jag minns var jag var och med vem. En annan höjdare var Tarzanlåten från 1972 (skriven av Sveriges jazzband), och då helst med Trazan och Banarne. "Vi har Tarzan på middag idag/ och han verkar att må ganska bra" var rocklyrik som gick rakt in i själen. I TV var det många låtar i barnprogram som genast dagen efter sjöngs på av i stort sett alla. Jag kan inte hitta allt som jag söker efter idag. T.ex. är Tiger Mu ohjälpligt förlorad. Om någon av er minns var och vem, så hör av er. Men Doctor Doolittle och Scooby Doo hade ju häftiga signaturer. Man gick i taket redan innan programmet hann börja. Jag minns också många sånger från Åbo svenska teaters uppträdanden i skolan på låg- och mellanstadiet. T.ex. de tuggande korna och raden "Mjölken den har varit gräs som har vuxit på vår jord" m.m. m.m. Direktörens stress-sång från Sesam skivan på svenska från 1981 har också ett beat som är klassiskt. Men allt överträffades av Den makalösa manicken av Michel B Tretow från 1985. Så, rock on baby!

A-sida: Too Much Too Young/ Guns Of Navarone

B-sida: Skinhead Symphony - Longshot Kick The Bucket/ Liquidator/ Skinhead Moonstomp 

Det här är en Live-singel med The Specials A.K.A. (resterna efter The Specials) från 1980. Första sidan är inspelad på Londons Lyceum och den andra i hemstaden Coventry. Med sig har bandet trombonvirtuosen Rico Rodriguez från Jamaika. Det är inte att ta miste på den förtätade stämningen åtminstone på B-sidan på denna singel, där enligt utsago 2000 fans mötte upp i Coventry, däribland sångaren Terry Halls föräldrar som var utom sig av hänförelse över att deras lilla son, kontorsslaven, gått en så stor framtid till mötes, att han blivit frontfigur i ett av Englands populäraste band. Och det ska sägas att The Specials nog helst skulle ha hörts live. Soundet är tätt tätt och bärs upp trumma och bas, som sitter som ett smäck, och där det bara är att rida på de rytmiska vågorna för sångare och trombonsolist. Lägg därtill keybordens ska backbeat och du har den dansanta rytmbilden klar för dig. Guns Of Navarone hade gjort sig i en cirkusföreställning. Och vem kunde möjligen ha undvikit att utföra Skinhead Moonstomp i slutnumret? Också jag hade stampat, trots att jag inte hade ägt ett par militärkängor av märket Dr Martens.

Jag vet inte om det var albumet Oxygene (1976), Equinoxe (1978) eller Les Chants Magnétiques (1981) som vi satt och lyssnade på i mörkret där i Östergeta någon gång när det begav sig under det tidiga 80-talet. Det kunde ha varit vilket som, faktum är att de väl nästan säkert låter lika också, men av skivomslaget att döma tror jag att det var den här. Finns väl knappast någon musik som påminner mera om en pandemi än den franska elekromusikern Jean-Michel Jarres. Och därför passar den väl bra att lägga på (på Spotify) nu i dessa tider när man fått påsklov. Egentligen ska man ju ha ett mörkt rum, någon god vän och häftiga elektriska ljus på sin megastereo om den här musiken ska få komma riktigt till sin rätt. Jag får nöja mig med säng och dator. Och så låtsas jag att jag är killarna i Kraftwerk. Jag programmerar musiken i datorn, kliver av scenen och låter allt sköta sig själv. Låtarna heter förresten något så fantasifullt som Equinoxe Pt1, Equinoxe Pt2 osv till Equinoxe Pt8.

I min studio, som också är min pub vid namn Övra Steget, som är en före detta båtbyggeriverkstad (därav namnet Övra Steget) på Haglundsväg 12 i Vestergeta, Geta, har jag bandat in alla mina senaste låtar, dvs från och med hösten 2016. Alltid när jag får ett längre lov från jobbet så drar jag mig undan hit, tänder den vedeldade järnkaminen, kollar på någon film i min IP-TV, medan jag väntar på att få tillräckligt varmt, tar kanske en öl från hyllan, och så börjar jag banda in. Jag har bandat på min gamla portastudio förr, men nu har jag skaffat nya grejer. Det är en DELL-laptop och ett Focusrite ljudkort. På datorn har jag installerat både FL Studio och Cakewalk. Jag har inte bestämt mig ännu vilket program jag ska börja använda. Grejerna ser ut så här:

Jag brukar också kommunicera med andra som gör egen musik, eller om det är något med tekniken som krånglar. Det gör jag på communityn Studio forum.se, där jag är medlem. Där får man mycket hjälp.

Jag vill helst göra analog musik och låta riktiga instrument bestämma hur soundet ska bli. Så jag har alla de instrument som behövs, såsom gitarr, bas, synt, saxofon, flöjt. Min senaste investering är ett stiligt trumset av märket Pearl, med Zidjian hi-hat och cymbaler. Det köpte jag förra sommaren i Hammarland. Det ser ut så här:

Så jag har faktiskt allt jag behöver i min studio, förutom tid att göra musik då. Jag skulle inte alls ha något emot, om det riktigt kniper, att sätta mig i självvald karantän där ett par veckor eller så.

A-sida: Ishockey & fotboll

B-sida: Telefon

Gunnar Danielsson har alltid kunnat skalat bort oväsentligheter så att bara det mest primära blir kvar. Man kan tycka att det är ett irriterande utslag av Göteborgsflegmatism, men saken är den att sångerna som han gör och gjort vinner på det. Minns att han i programmet Guldslipsen då på 80-talet skämtade om sina skrivarambitioner på det viset att han sade sig ha suttit och kämpat med skrivmaskinen så pass länge att det enda som fanns kvar var uttrycket "Ingen älskar en hund". Åtminstone jag tilltalas av denna skriande minimalism. Och då har vi singeln Ishockey & fotboll från 1983 som ett praktexempel på det här. Det handlar om ett par (kan vara två kompisar, kan vara pojken och flickvännen), den ena är Ishockey och den andra är Fotboll. Det handlar om att tillsammans hjälpas åt att tvätta fönster så att man kan se in till den som sitter där och ser ut, eller så kan det vara någon som ligger och drömmer på dagen om världens bästa fru, som på natten tonas bort. Det är två som så ofta i Gunnar Danielssons sånger. Har för mig att singeln låg på något slag av topplista då 1983. Tänk om man kunde få tillbaka den tid då en sådan här genial galenskap uppskattades så mycket.