Önskar en glad fortsättning på det nya året med den första skiva som jag köpte för exakt 40 år sedan. Visste inte då så mycket mera om den rätt så moderna popgruppen från Kalifornien än att jag hört "Tell Me Why" på radion. Egentligen var de inte alls i min smak.

Veckans EP ärfrån 1980 och utgiven av tidningen Schlager, vilket betydde att EP:n inte fanns att köpa i affärerna utan måste rekvireras från tidningens redaktion om man var prenumerant. Men 40 år senare fanns den förstås att handla second hand hos hökaren på hörnet. Man kan väl säga att låtarna med banden på skivan är rätt prototypiska. Ståålfågel fastnar med låten Född kub i elektrofunk-träsket, Ulf Lundell kör sin tuffa boogie-rock om liv och död som två syskon, ömsesidigt beroende av varandra. Jag tycker mig ha hört låten tidigare som en ballad på någon av hans LP:s - då var det lättare att ta till sig texten, än i upptempo-versionen. Intressantast är Dag Vags livelåt Hej Schweiz! som jag inte hört tidigare. Ganska så punkig för att vara Dag Vag och Stig Vigs ljusa röst passar ypperligt in. Låten handlar rättframt om dem som skor sig på andra och lägger pengarna att svälla på ett bankkonto i Schweiz. Hade varit ännu bättre att höra låten live. Svagsinta är tidiga Dag Vag, och låten Idioten finns på Dag Vags första LP. Handlar om den tid Per Odeltorp fick sitta i butkan för innehav av röka. Med Svagsinta blir låten ännu mystiskare än i Stickans senare version. 

Felhörningar av rock- och poptexter var vanliga när man var barn. Speciellt när texten var på engelska så klarade man helt enkelt inte av att förstå innebörden i det som sjöngs, men man ville ju ändå ta del av låten på sitt speciella sätt. Den första text jag medvetet förvanskade var nog Abbas Waterloo som vann Melodifestivalen 1974. I bästa Remu Aaltonen-stil lät jag mig tala i tungor till det medryckande soundet i något som påminde om engelska. Jag hade också en kompis som senare ägde en Zundapp-moped. Han ville få Elvislåten Return To Sender att gå Return the Zundapp. På 80-talet hörde jag talas om två svenska tjejer som bestämt hävdade att Thåström och Imperiet dedikerat sin låt till Herreys, och att de på C.C. Cowboys sjöng "Hooray Herreys/ We are the great/ We are the soldiers of the human race". Nu har det kommit en liten rolig bok om Svenska folkets felhörda låtar, Trygga Räkan, som skrivits av Joakim Arhammar. Där listas många felhörningar med person och ålder, då det inträffade. Jag ger några exempel: "Another one rides the bus" (Johan 10 år) av Queens "Another one bites the dust"; "Gustavio" (a:m 12 år) av Rolling Stones "You start me up"; "Shoe reparator, shoe reparator" (Daniela 25 år) av Sades "Smooth operator" och "Like a virgin, touched for the thirty-first time" (Eszter 13 år) av Madonnas "Like a virgin, touched for the very first time". Med det vill jag önska alla er som läser här en god jul. 

För alla som har lust att bidra till nästa upplaga av Trygga Räkan kan ni gå in med ert bidrag på webadressen: www.felsjunget.se

A-sida: Tuff lust

B-sida: Skrik som ett barn

Eldkvarn anno 1983 med en singel med låtar från LP:n Tuff lust (1983) låter ganska så soul-funkiga. I Tuff lust känns det som att texten och det medryckande hoppet i kompet vill inspirera pensionärerna i workout-gymmet till ännu en svängom. Kunde tänka mig att gympa till den här låten. Skrik som ett barn är mera övertygande, speciellt raderna: "Hela mitt liv har jag väntat på något/ Skrik som ett barn." Men överlag rätt tunt och slätstruket med tanke på det Eldkvarn åstadkommit både tidigare och senare.

A-sida: Heartache Tonight

B-sida: Teenage Jail

För att en singel ska platsa på bloggen, måste den ha kommit till mig som från ingenstans. Så hände igår kväll när jag hängde tvätt på vinden. Då tänkte jag: "It`s gonna be a heartache tonight", och fick refrängen i huvudet. Det var väl något hårdrocksband? Fast inte hårdrock direkt. Och så var det; Eagles, 1979. Har alltid haft svårt för Eagles, på samma sätt som jag haft svårt för Lynyrd Skynyrd. Kanske beror det på att jag har svårt för band med flådiga motorcykelmustascher. Men för Skynyrds del, så är det nog också för att de sjunger rasistisk skit om Neil Young i Sweet Home Alabama. Sådan där dryg sydstatsstil. Och var det inte så att Eagles också hade drag åt satanisthållet? Inte undra på att det blir mycket hjärtasmärta då.

A-sida: Speak Like A Child

B-sida: Party Chambers

Konstigt att jag kommer att tänka på åländska Peter Hägerstrand när jag lyssnar på den forne The Jam-ledaren Paul Wellers band The Style Councils singel från 1983. Någon måste ha kopierat någon - men vem vem? Det är sådan här finurlig pop som bara snurrar på, med lite blås här och där, lite breaks och mycket pa-pa-pa-pa-pa. Texterna handlar företrädesvis om kärlekens bekymmer. Det enda som känns igen från kultmodrockarna The Jam är Paul Wellers röst. Men aggressiviteten är borta. Inte helt en besvikelse - men nog lite som jag trodde.

A-sida: We Built This City

B-sida: Private Room (Instrumental)

Ibland hör man något bekant på radion, och funderar, innan refrängen, var man hört det förut. Så var läget då jag körde hem från jobbet, och i Godby kom på att jag glömt något, och körde tillbaka till stan. Låten var en singel från 1985 med Californiabandet Starship. Refrängen gick: "Don`t you remember/ We built this city on rock`n roll..." Låten var just och just så bra att jag ville skriva om den här på bloggen. Jo, det är nog rock, fast i en syntpoppig variant. Och bandet ser rätt så pudelaktiga ut på videon, mycket 80-tal alltså. Men beatet sitter bra, och versen är finurlig samt refrängen en riktig öronmask. Men vilken stad är det då som vi byggde på rock`n roll? Godby, Mariehamn? Kan vara, men möjligen San Fransisco, eftersom någon av bandmedlemmarna kommer från forna Jefferson Airplane. Texten går förresten i kamp med speletablissemanget i allmänhet, och sätter rocken före hasardspelandet. Det ska bandet ha cred för.

A-sida: Beachparty

1-sida: Det står skrivet i sanden

Som det alltid är med Robert Broberg så är humorn någonting som alltid finns med i bagaget. På den här pärlan från 1984 så är det stranden och strandliv som gäller. Till ett lättsamt skönt glädjesmittande elektrokomp låter han sina ordvrängningar studsa fram som mjuka pärlemorspärlor för oss vardagssvin. I Beachparty vill han bjuda alla sina vänner till ett härligt party vid stranden, det är bara att komma med. I Det står skrivet i sanden leker Robert med orden på samma sätt som havet fungerar som radergummi och bara delar av texten blir kvar att tyda och tolka. Det är då Robert Broberg blir som bäst, då han frågar: hur ha ha ha ha ha hamna vi här? Eller vi väntar på en buss, och det är Colum-buss... Minns när jag var och såg hans Lockrop på Cirkus i Stockholm år 1985. Det är den Robert Broberg som kommer fram här. Sorgligt att du inte finns med oss längre...

Jag äger ett antal rockantologier. Vet egentligen inte varför jag köpt dem, ibland har jag bara gillat urvalet. När man spelar gitarr kan det vara skoj att bläddra igenom en musikantologi och välja sång lite på måfå. Men det är bara det att de flesta av dem erbjuder samma låtar av en viss artist som du gillar. Och urvalet går alltid åt mainstreamhållet, aldrig tvärtom. Så är det standard att t.ex. Ulf Lundells alternativa nationalsång Öppna landskap får representera artisten, och inte t.ex. Bente från första LP:n Vargmåne, den som handlar om ångest och ensamhet i ett kallt Stockholm. Pratar du Neil Young, så heter låten Heart of Gold, och inte Cortez the Killer, som skildrar den vite imperialistens guldtörst. The Clash representeras följdriktigt av Should I Stay or Should I Go (om en mans kärleksvånda) och inte av What`s My Name (en missanpassad ungdom som driver omkring i London). Dylans låt blir Blowing In The Wind, den poetiska protestvisan han slog igenom med, och inte den bitska samhällskritiska Maggie`s Farm. Ebba Grön är trallvänliga 800 grader (om kärnkrafthotet) och inte antirockssingeln Ung & Sänkt, där man vrålar "det är inte så jävla konstigt att man drogar ner sig med drooooger, droooger, drooger..." Björn Afzelius har sin fina Sång till friheten och inte den giftiga Klassång, som kritiserar sönder skolsystemet och slutligen har vi Gyllene Tider med präktiga Sommartider och inte den mer avancerade Flickan i en Cole Porter-sång. Det är inte så att jag inte gillar (mina) rockantologier, det är bara det att jag skulle önska att någon någon gång gjorde en alternativ sådan.

Industristaden Sundsvall var ett ställe där det hände en del spännande inom nya vågen i början på 80-talet. Jag har lyssnat på tre singlar av tre rockband från den här tiden, nämligen: Moment 22, Brända barn och Diestinct. Först ut är Moment 22:s singel från 1981: Allt jag begär/ Moment 22/ Kom låt oss... Av dem tre är detta bandet det mest musikaliskt omogna. Allt jag begär tar fart, men lyckas inte riktigt hålla tempot uppe när den obligatoriska synten bryter in i ett allt för fritt solo. Sedan blir det lätt lite lek med industriangst och svarta färger, som ändå inte blir riktigt trovärdigt, då det goda spelhumöret gör att man blandar in för mycket progressiv rock i det hela. Diestinct fastnar i funk-stuket, som var så vanligt för nya vågen-band som ville vidga sitt musikaliska register - det låter lite sena Reeperbahn om A-sidans Flyktförsök. B-sidans Ögon gillar jag bättre, speciellt textmässigt - att fastna i någons ögon är trovärdigt. Att nämnas är att singelns omslag ger sig ut för att vara det första svenska 3D-skivomslaget (om ni minns TV-brillorna från slutet av 70-talet?). Mest mogna låter Brända barn. Singeln är från -82 och innehåller Män utan fruktan och Circus. Det är inte rak rock, långt ifrån, det är ganska avantgardistiskt. Men jag minns från TV-programmet jag såg då för länge sedan att sångaren Anders Brodin hade talanger för textskrivning. Så om inte annat så bjuder texterna tillräckligt tuggmotstånd för att jag genast skulle vilja höra singeln på nytt. Minns hans nattliga Sundsvallvandringar och blickar mot stjärnorna, som att han längtade dit...